Det brinner så många ljus på våra kyrkogårdar i allhelgonahelgen.
Många tänder dem säkert med sinnet fyllt av varma tankar och goda minnen, för andra är det kanske ett måste.

Vi söker oss till kyrkogården för att minnas den som inte finns längre” sade Hasse Aro i MorgonTV . “Vi behöver ritualer.”
Så sant, men också sorgligt om inte minnet lever kvar utan ritualer och utan att vi tänder ett ljus.
Men sedan spred han värme med att berätta att när han och hans barn går till kyrkogården har de alltid med sig extra ljus för att sätta på gravar som ligger mörklagda.

Jag tycker alla ljusen i höstmörkret är en vacker sed, ändå har jag aldrig tänt ett ljus på en grav i allhelgonahelgen. De minas gravar har alltid varit så långt borta.
Och de långa avstånden delar jag med många, många.

Och nu: Min man finns sedan många år i minneslunden i Orsa.
Min bror finns i havet utanför ön där vi båda växte upp.

Men alla minns vi dem, både små och stora. Vi pratar om dem. Vi till och med skämtar om dem ibland.
För mig känns det rätt, för det betyder ju att de ändå finns med oss.

För dem båda tänder jag idag ljuset i staken som min man själv har svarvat av apelsinträ. I ett land där man ofta går till graven och firar sina döda med en glad fest.
Jag pryder den med en kvist av min murgröna och tänker på det italienska ordspråket som följer de tåliga bladen och i fri översättning säger: Där jag fäster mig, dör jag.