Men är du inte rädd? frågade en bekant, och jag tänkte efter länge innan jag svarade…

Visst har vi rest mycket, min man och jag och barn och barnbarn och deras livskamrater. Mest yrkesmässigt men också som turister. Först i Europa, men också, när jorden har ” krympt” och många resor har blivit längre. Och nu, när år 2015 knappt har börjat och  när mellangenerationen blivit seniorer som bättre förfogar över sin tid, så har långresorna i familjen klumpat ihop sig på ett lite märkligt sätt.

De närmaste fyra veckorna flyger min äldsta dotter och hennes man till USA för att fira en 80-årig vän och en 70-årig kusin. Samma tid spelar min yngsta dotter med man och goda vänner golf i Thailand. Och när påsken kommer åker min son och sonhustru  på bröllop i Sydkorea.

Korea av alla länder, tänker du kanske, men det är inte så konstigt som det kan låta. Min son har en kurskamrat från Sjöbefälsskolan som han aldrig tappat kontakten med, och denna kamrat har i sin tur en son,  som också valt ett yrkesliv på de stora haven, och som nu hittat sin brud i Sydkorea.

Men är du inte rädd, jag skulle dö av oro, säger alltså min bekanting.

Men rädsla är en sak och oro en annat.

Jag tänker länge och svaret blir: Nej, jag är inte rädd. Jag kommer säkert att följa dem i tankarna varje dag och kanske också känna oro ibland. Och jag kommer också att vara mycket lättad och glad, när jag har dem hemma igen.  Och jag vet ju att det bara är mina många år som hindrar mig från att själv gladeligen ge mig ut på spännande långresor.

Men när jag läser tidningen och ser på TV hur hela jorden “kokar”, om fasor och förföljelser som vi inte kan fatta en bråkdel av,  om den värld där mina barnbarn och barnbarnsbarn ska leva sina liv, då känner jag ofta stråk av rädsla.