Som jag skrev i min förra blogg, så var det i april som jag efter visst besvär köpte Bodil Jönssons bok “När horisonten flyttar sig”, med underubriken “Att bli gammal i en ny tid. Under sommaren var boken med till familjens sommarviste och gav oss många tankar och många diskussioner över generationsgränserna. Så här skriver hon bl.a. 
   När vi nu med våra 60-, 70-, 80- och 90-åriga kroppar upplever att vi inte är sådana som vi förväntas vara, kan vi sällan hålla emot inför “det är väl inget nytt med att bli gammal; det har väl människor alltid blivit?!” Ja, visst har de det. Men de har inte blivit gamla nu i början på 2000-talet, och de har heller aldrig blivit gamla med de förutsättningar som vi har.  
    Det tål verkligen att tänka på! 
    Men nog med citat. Läs boken själv! 

    Bodil Jönssons tankar om årsringar har fängslat mig särskilt mycket. Detta att vi precis som träden bär alla våra årsringar med oss genom livet. Vi har en 5-åring och en 15-åring och en 35-åring, eller vad du vill, därinne i vårt medvetande, även om vi närmar oss 90. 
   Ofta är vi fjärdeåldrare lite fega. Vi vill inte larva oss och försöka vara unga när vi kanske mödosamt tar oss fram på trötta ben. Och att “gå i barndom”, det kan  sägas lite föraktfullt när vi börjar leva för ofta i dåtid. 
   Själv fick jag en riktig tankeställare då i april, när jag just läst boken. 
   Jag som alltid tyckt så mycket om att resa, trodde att jag hade rest färdigt. Jag kände mig för gammal.  Men så lockades jag att göra ännu en tripp utanför landets gränser… Lita på att jag ältade frågan i flera dagar, innan jag bestämde mig för att följa med… 
   Så en dag i maj, en väldigt glad dag, när solen lyste och när jag tänkte på att jag, inom bara några få veckor, skulle åka till Italien igen, så var jag plötsligt tillbaka i 25-årsringen när jag var där allra första gången. Jag gick gatan fram och glömde att jag gick med rollator och helst hade jag velat sjunga “Volare…”
   Men så råkade jag titta åt sidan, och vad såg jag i en affärs skyltfönster?
   Jo, spegelbilden av en krum gumma i en 89-årig årsring. 
   Lusten att sjunga försvann.  
   Jag blev  ledsen förstås. Men sen blev jag arg. På mig själv! 
   För allt det glada som livet lovade just då, det fanns ju kvar. 
   Jag tittade inte i flera skyltfönster. Jag gick ner till promenadstigen vid vattnet istället.  Jag tillät mig själv att stanna kvar i 25-årsringen. Länge! 
   Och det är alltså vad jag vill säga med min blogg idag: 
   Unna dig att stanna kvar i en yngre årsring ibland.
   Det är uppfriskande!!!