Att rehabilitera livslusten

 

ALLA VET VI – i alla fall om vi ärligt tänker efter – att all värk, alla krämpor är lättare att tampas och som ibland blir helt bortglömda långa stunder, när vi är sysselsatta med något intressant och när vi har roligt.

Men först och främst måste vi ha lust!

Vi skulle behöva en ny typ av rehabiliteringskonsulter. Men de skulle inte åka runt till ensamma eller till uttråkade åldringar på olika boenden och lära dem virka eller spela bridge. Nej, det skulle åka runt och “predika för alla de som makten hava” i kommuner, län och i hela riket och be dem… nej, inte be dem utan ge dem order att vara slösaktiga med förebyggande åtgärder mot sysslolösheten och tristessen, som kan bryta ner den starkaste. Inte bara sitta där och sucka och räkna på de stigande kostnaderna, när vi ligger där och kräver dyra vård som hjälplösa spädbarn.

Kreativitet, är ett sätt att rehabilitera livslusten

När livet bara var kaos och sorg, då livslusten var minimal, kom jag efter mycket vånda i kontakt med Skrivlustan på Senioruniversitet. Där fick jag en grupp okända och diskussionslystna kamrater, som hade precis samma stora intresse i livet som jag – det skrivna ordet. Under många år var gruppens veckomöten en lisa för själen. Vi träffades läste våra alster och diskuterade form och innehåll. Sakta men säkert återvände lusten att skriva.

För några år sedan träffade jag Stanislaw Przybylski på en seniormässa. En ung man som efter studier på Konstfack gjort animation till sin livsuppgift. Jag fängslades av hans animationer och med vilka märkliga sysselsättningar han fick åldringar att tro på sig själva och sin förmåga. Men när jag berättade det för en äldre senior fick jag  reaktionen: ” Leka med dockor…  det  vi väl ändå vuxit ifrån…”   Men att få hjälp med att våga behålla barnet i oss – barnets nyfikenhet och upptäckarglädje – det är en god väg till rehabilitering, det är jag övertygad om. Tänk att jag fortfarande kan …  

Inte kan väl den som har ansvar för kostnaderna i äldrevården satsa pengar på att vi ska få lust …  Eller?

 

Rehabilitera kroppen och därmed själen – ge musklerna en chans

Mina egna ryggbesvär, som också medför annan värk, har jag nu i tjugu år envist kämpat emot för att inte bli sittande hjälplös med att gå, gå, gå. Inledningsvis var det en fallskada vid fyllda 75.

Allt mitt promenerande har givit mig starka benmuskler och kanske ryggmuskler. Det har jag ständigt fått mycket beröm för, och säkert beror min relativa rörlighet på det.

Men när jag så fick så besvärliga balansproblem att jag måste ha en inomhusrullator för att gå över min lägenhets ganska fåtaliga kvadratmeter då blev jag mycket rädd. Inte bara för att falla och bli liggande tills någon upptäcker min belägenhet. Utan kanske mest för vad händer sen.

Fanns det någon träning kanske frågade jag min husläkare? Han skrev halvhjärtat ut en remiss, till Rehab City.

“Det kan ju alltid vara ett värt ett försök”, sa han.

Det svaret gav mig inga stora förhoppningar, men jag gick i alla fall dit.

Nu har kunniga fysioterapeuter och sjukgymnaster tränat mig i tio veckor De har fått mig att göra, som jag först tyckte, nästan småfåniga rörelser. Samtidigt som de i detalj berättade hur varje liten muskel arbetade och hur hjärnan ”tänkte” när jag utförde dem.

Fortfarande känner jag stor osäkerhet i trappor, men problemet med vardagsrumsgolvet har blivit en bagatell. Om de små musklerna visste jag ingenting, när jag började min rehabilitering, nu har kunskapen om dem nästan botat min obalans.

Jag kan, igen ….