Att ständigt vara vaksam… Trist!

I förra veckan, när jag just veckohandlat mat, mötte jag en äldre man. 

ribbon-1372999_1920

Paketerat budskap

Han hade inte rullator som jag, men han verkade  sliten och lite orörlig. Han sträckte fram ett papper och sade något om en namninsamling för ett område som borde förbättras med tillgänglighet för äldre och handikappade.

Jag noterade ett tiotal underskrifter och tänkte att det verkade ju behjärtansvärt. När jag stod färdig att skriva under med mitt namn skärpte jag blicken och såg att de som antecknat sig också hade tecknat sig för summor från 500 till 50 kronor.

Inga andra papper eller en sparbössa av något slag talade för att han hade någon behörighet att ta emot pengarna.

Kanske behövde han dem mycket väl – vad vet jag – men kanske var han ute för att stärka sin egen kassa och tänkte att en åldring med rullator säkert skulle förstå skälet till insamlingen som han angav. Men han tog fel, han fick tillbaka sin penna och sitt papper, jag mumlade ett fegt ”tyvärr” och gick vidare.

Men efteråt kom frågorna. Skulle han lyckas lura andra? Är det sådana saker som man ska anmäla på något sätt?

Men jag orkade bara inte. Det är så förfärligt trist att ständigt vara misstänksam mot alla främmande människor.

En annan sak hände på Seniormässan i Kungsträdgården.

fish-311720_1280Där misstänker jag inte något försök till bedrägeri, men bakom ligger fortfarande den olustiga – och ibland kanske orättvisa känslan – att gamla människor kan man väl övertala till vad som helst,  hur lätt som helst.

Så här var det. Jag stod i regnet och representerade MittNu. Trots det trista vädret hade vi glädjande nog en tät ström av intresserade som ville veta mera om vårt Seniormagasin. Ett ungt sympatiskt par kom fram och talade om Stadsmissionen och undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp i en film för dem.

Min förvåning var total och min dotterdotter, som stod bredvid, blev mycket road.

”Oj då, mormor, ska du bli filmstjärna nu också”, var hennes snabba kommentar.

Den karriären har nu aldrig stått på min önskelista, Någon tid för prat och förklaringar fanns inte, men Stadsmissionen kändes ju betryggande, för jag visste ju så väl att de gör ett förnämligt arbete för många som har det svårt. Men min nyfikenhet, som förmodligen är en yrkesskada efter mitt liv som journalist, var väckt. Så när de frågade om de fick ta ett foto och träffa mig igen, så i all hast lovade jag det.

Som alltid med baktanken, att alltid kan det väl ge en idé till någon blogg eller artikel i Mitt Nu. Och det blev det ju också, som synes, men den måste ju få en avslutning …

Knappt hade jag, glad och belåten men trött och frusen, kommit hem från den lyckade dagen på Seniormässan, så ringde den unga damen och frågade när de fick komma hem till mig.

”Nåja, på måndag eftermiddag, men ni vet att jag har ingenting lovat! svarade jag, fortfarande med Stadsmissionens goda renommé i bakhuvudet.

Efter en värmande och lugnande kopp kaffe gick jag ändå in och googlade om dem för säkerhets skull, men jag kunde inte alls förstå hur film av mig  med mina 94 år, skulle kunna bidra med något.

Men på måndagen var de här, det unga paret. Sympatiska och representativa, med kamera men utan visitkort eller andra papper.

”Men hur kunde du släppa in dem då!” sa min dotter förebrående, när jag berättade det.

Men jag såg dem ju fortfarande som representanter för Stadsmissionen och var inte det minsta misstänksam. Så vi slog oss ner och jag bad dem berätta. Nu framkom det att de var ett fristående filmteam som givit sig själva uppdraget att göra ett inslag för just Stadsmissionen och som, vad jag förstår, inte alls var inkopplade ännu.

Och inget fel i det! De berättade också för mig om alla gamla som sitter ensamma och isolerade i sina hem och om många andra av problemen i ålderdomen, som jag helt naturligt  kände bättre till än de gjorde, och jag i min tur berättade för dem om  MittNu och vår målsättning.

Och trots mitt absoluta nej till medverkan så skildes vi åt med sedvanliga artigheter.

Den sista delen på denna krönika är ju egentligen en ganska ”söt” och vänlig historia. Men det stärker ändå vad jag säger i rubriken.

Jag är så trött på att vara ständigt vara vaksam!

Så hur goda och ärliga planer ni än har som seriösa planerare,  glöm inte att presentera er med legitimation eller annat papper som styrker er trovärdighet även när ni ska möta en gammal människa.

 

Eller, kanske ännu viktigare, just då!