Man vandrar aldrig oberörd med Ove Andersson i de miljöer han tar oss med på i här i Mitt Nu.
Aldrig ett onödigt ord i hans artiklar, aldrig ett streck för mycket i hans utsökta teckningar.
Det senaste bidraget om Skogskyrkogården i Stockholm – “en omistlig kultur – och naturmiljö – var inget undantag.
Sorg och saknad hindrar säkert många från att uppleva konsten och skönheten som finns där.

Hos mig väckte artikeln ett vemodigt minne av när jag första gången upplevde platsen som något  mer än en stor kyrkogård.
Jag försökte genast skicka en kommentar för att tacka Ove för hans bidrag, men  just den dagen nekade min dator att förmedla kommentarer.

Kommentaren får bli en blogg istället, och här är minnet som artikeln väckte hos mig:

Det var för dryga tiotalet år sedan. Min man, som då var död, hade en kusin, Bo Bergkvist, som var arkitekt och som bodde söder om stan. Jag var bjuden hem till dem på middag, och när Bosse hämtade mig, tyckte han att vi skulle göra oss tid med ett besök på Skogskyrkogården.
Han var mycket imponerad av arkitekturen och konsten där och hade mycket att berätta.
Det blev ett kort besök men det var en mycket stor upplevelse.

Men nästa gång jag kom till Skogskyrkogården var det på Bosses begravning.
Ja, så kan livet vara.

Skogskyrkogården finns sedan 1994 med på Unescos Världsarvslista,
och har du inte varit där och inte läst artikeln, så låt Ove Andersson guida dig där här i Mitt Nu.