Det är den 15 oktober, solen lyser mellan skurarna, alla träd börjar klä sig rött och gult. Det är utan tvivel höst och i norra delarna av vårt långa land har snön redan kommit.

Julen hade jag verkligen inte en tanke på, när jag slog mig ner i läshörnan med kaffet och morgontidningen, inte förrän blicken mötte tre helsidor fyllda med annonser om julbord.

Mer än två månader kvar till jul…   Det gäller tydligen att vara ute i tid.

När jag såg annonserna vaknade plötsligt ett julbordsminne från säkert femtio år tillbaka.

Det var på den tiden, när min man var bjuden på många julbord. Ibland var han ganska trött på dem, om jag ska vara ärlig. Jag däremot var oftast bjuden på bara ett,  det var på radions glada julfest i Falun, och jag längtade verkligen flera gånger efter att få njuta av god julmat utan att ha lagat den själv.

Så ett år i advent kom det en inbjudan till oss båda från min mans huvudkontor, som då låg i Västerås. Med hotellvistelse och dagen-efter-lunch och allt man kunde drömma om.

Finklädd och full av förväntan vandrade jag så med alla de andra in i den stora festsalen där det sorlades och glammades kring julbordet. Men vad nu…
    Vårt sällskap fortsatte in i en annan sal, där också ett festligt bord stod dukat. Men där serverades inte skinka och allt annat julgott som jag hade sett fram emot.

Där bjöds på sjötunga i dess ädlaste form mellan eleganta förrätter och desserter.
En mycket läcker måltid på alla sätt, och jag tror nog att alla chefspersoner, som redan ätit sig igenom några julbord, var mycket  belåtna.

Men jag ska inte förneka att jag först fick en känsla av stor besvikelse den kvällen.