Livskvalitet, skriver min vän och bloggarkompis Inger så riktigt, det är att ingå i ett sammanhang, att vara väntad, att ha en uppgift, och jag instämmer helt i det hon skriver.

Att ha en hobby kan också ge bättre livskvalitet när livet blir ensamt och tungt, och jag tänker då ofta med en blandning av glädje och dåligt samvete på min mamma. Hon var i sitt aktiva liv “hemmafru” med ansvar för hushållet på en mindre lantgård med tillhörande fiske, i många år före elljus, vattenkranar, mjölkmaskiner, tvättmaskiner och diskmaskiner. Förmodligen måste hon väl sticka strumpor också, men det minns jag inte, men att vävstolen med en påbörjad trasmatta alltid stod klar i sommarköket i brygghuset var en självklarhet.

Men att brodera och virka var min mammas stora hobby, och hon var en mästarinna, som inte bara följde givna mönster utan arbetade med egna idéer.
Hur hon  hann med, det kan man fundera över idag.

När arbetslivet var slut och när min pappa började bli sjuk, minns jag hur de satt tillsammans och knöt en ryamatta, som var ett stort mode just då. Idag pryder den sin plats framför chiffonjén i min hall. När pappas tid i livet var slut fortsatte mamma att virka, stjärnor och löpare och stora sängöverkast. Till jul och  födelsedagar kom de alltid som presenter till mig och mina barn. Men hur uppskattade vi det? Vi sa tack och “Oh, så vackert”, för det tyckte vi. Men dukar och virkade stjärnor var inte så inne på den tiden, och så fick de sin plats i något skåp. Säkert märkte hon det.

Så en dag slog ensamheten till och mamma blev mer och mer deprimerad. Inga nya stjärnor tändes av hennes flitiga fingrar.
Alla bodde vi många mil bort, och Ålderdomshemmet var enda utvägen, inte utan många tårar och stor bedrövelse.
Men lilla Hammargården i Loftahammar, ett hem för gamla när det är som bäst och som jag alltid tänker tillbaka på med saknad, när jag läser dagens tunga reportage om åldringsvården. Nu finns det tyvärr inte mera.

Mamma ingick åter i ett sammanhang. Dukarna som hon prydde bord och byrå med beundrades av alla. Tavlan på väggen, i en broderiteknik som jag inte minns namnet på, betraktades som ett konstverk. På somrarna anordnades driftiga syster Astrid auktioner för allmänheten, och min mammas stjärnor och dukar var mycket populära.imm-039

Mammas hobby hade åter, efter flera tunga år, givit henne ny livskvalitet.