Sommarglimtar från Udden 13

Vi hade en fin promenad efter grusvägen i förgår, Ruben och jag, som kallas Bea. Men en 92-årig gammelmormor är förstås inte lika rask i benen som den snart ska fylla 6, så han ville gärna springa i förväg. Han fick löfte att gå till “vattenhålet” och vänta på mig där,  och jag hade hans röda tröja under uppsikt hela tiden.

Men plötsligt hörde jag skriket: Bea! Bea, en orm!!!

Gå genast därifrån, ropade jag men blev från början inte särskilt orolig, trodde nog mest det var ett påhitt.

Men det var sannerligen inte någon fantasi. I en lergrop i ett nygrävt dike ringlade en halvmeterslång orm. Och vad värre var, vid vägkanten stod Ruben och kastade sten på den. På samma gång blev jag både rädd och arg, men Ruben var helt döv för mina varningsrop.

Säkert befann han sig i någon films våtmarker på sydligare breddgrader och kämpade mot betydligt farligare reptiler. Sommarens alla ormvarningar var helt bortglömda och mitt tonläge, som blev allt skarpare, nådde honom inte.

Min rädsla bedarrade dock när jag insåg att det var en svart snok, som inte lät sig störas i den härliga geggan i diket, och inte en farlig huggorm som han siktade på.
Nu gällde det mera principerna: Man kastar helt enkelt inte sten på ormar.

Vi nådde snart fram till varandra om detta i en lugn diskussion igen och började traska hemåt. Tydligen hade han också accepterat att min röst kunde bli så elakt hög och befallande, och nu var det istället han som varnade mig för farorna som kunde lura bland stenar och rötter.

Idag, efter sommarens första riktiga ösregn på vår kustremsa, gick jag ensam tillbaka för att ta en bild av den dramatiska ormgropen, men där hade den geggiga leran blivit små vattenpölar.

Stenarna Ruben kastat låg kvar, men ingen orm syntes till.