När många år runnit undan och man vet att livet börjar krympa, visst händer det att man undrar vad man ska bli ihågkommen för.

Jag inbillar mig att till och med barnbarnsbarnen kommer att minnas min blåbärspannkaka.
      
Det började när våra barnbarn var små. 
  
 Min man och jag bjöd dem varje sommar
 på en föräldrafri middag,
och då serverades just blåbärspannkaka.
  
Sedan opponerade sig föräldrarna och ville vara med, och så blev det pannkaksfest för hela familjen.

Inte ens i år slapp jag ifrån, fast jag inte längre kan plocka bären själv. Alla ordnade villigt de ingredienser som fordrades och jag bara vispade smeten och solade mig i berömmet. Till och med barnbarnsbarnet Ruben, 3 år,  tyckte att Beas pannkaka var supergod.

Tro nu inte att jag är någon skicklig matlagerska, för det är jag inte. Men i det här fallet har jag mina knep, det ska medges. Mycket grädde och många ägg i smeten, det är hemligheten. Och så ska den hällas i het form med mycket smör, och först när pannkakan är halvgräddad ska man hälla över blåbären och sockra dem.

Ja ja, inte så nyttigt med mycket smör och grädde kanske. Men en gång om året… Och blåbär är i alla fall rena hälsokosten. Det är bara lite vemodigt att inte längre kunna gå ut i skogen och plocka dem själv. 

Och nu dyker ett annat minne upp. Får så där en trettio år sedan fick jag faktiskt ett fint diplom för konsten att koka havregrynsgröt av Mona, min lilla dotterdotter.  Och min svärson, som är duktig att steka flundror, säger att det har han lärt sig av mig. 

Så jag har kanske en viss talang för matlagning ändå. Och visst är det roligt att höra att min blåbärspannkaka är den bästa bland blåbärspannkakor.