Valborgsmässoafton.
Gatan utanför mitt köksfönster
har just idag klätt sig helgfin även om årets oväntade sommarvärme
har bedarrat.

I parken har de stora bokarna bara hunnit till knoppning
medan de andra träden sprider glädje med sin skiraste grönska.

På min lilla och mera skuggiga uteplats
är det penséerna  och ett par nyutslagna påskliljor
som svarar för fägringen än så länge.

I denna täppa har en skimrande svart koltrast plockat bland vissna löv hela våren. Han sjöng inte för mig, men jag gladde mig åt hans sällskap, unnade honom så väl de goda maskar som tydligen dolde sig bland perennerna som ännu inte vågat sig upp ur jorden.

Men så var det inte alls.

När det i förra veckan var tid för krattning av de torra löven som gömt sig i hörnet under häcken, så kom där också fram ett ett trasigt ägg. Aningslöst hade vi förstört koltrastens hem.
Nu har han nu i två dagar oroligt cirklat runt uteplatsen där nästan inga vissna löv finns kvar. Ibland sitter han stilla på räcket bakom häcken, och det känns som han ser förebrående på mig.
Och en “han” är det, honan är inte alls lika skimrande svart, det har jag läst mig till nu, så kanske sitter hon i en annan häck och sörjer sitt trasiga ägg.

För mig har koltrasten hittills varit skön fågelsång i gröna trädkronor i mitt sommarland. Nu förebrår mig själv för att jag först idag googlat mig till kunskapen att koltrastar söker sig allt närmare till parker i städerna och den helst bygger sina bon nära marken. 

Och mitt i blomsterfröjden blandar sig ett stråk av fågelsorg.