I början av 1940-talet tog jag mina första steg som journalist på Vimmerby Tidning i Småland. Genom föreningslivet hade jag blivit bekant med Gunnar Eriksson på Näs, som var den tidningens starke man. Genom honom fick jag till min glädje jobbet som volontär, det fanns inga journalistskolor på den tiden, och  han blev både min mentor och min vän och jag lärde känna hans familj.
Gunnar hade tre systrar. De två yngsta  Stina och Ingegerd, som arbetade som översättare och journalister, lärde jag också känna, men hans storasyster hade lämnat Vimmerby.
Inte anade jag då att jag i framtiden skulle möta henne som den världsberömda författarinnan Astrid Lindgren. 

Med Gunnar Eriksson hade jag kontakt nästan hela hans liv. Han var också författare, och det blev t ex en lunch ibland, när Författarförbundet hade sina stämmor. Han besökte mig också ett par gånger sedan jag bildat familj och flyttat till Orsa.

Min husläkare, som jag uppskattar mycket, uppfattade vid mitt förra besök blåsljud i mitt hjärta. Eftersom det var tal om byte av medicin, tyckte han att det borde kollas först, och det blev en remiss för hjärtröntgen.
Igår begav jag mig till sjukhuset och fick det gjort.

Katarina,  en sympatisk kvinna,  “plåtade” varsamt mitt hjärta och sedan kom en läkare och tog del av provet och gladde mig med att ingenting allvarligt hotade detta mitt snart nittotreåriga  och livsviktiga organ.

Men på vad sätt har denna  hjärtröntgen  samband med  min nybörjartid som journalist i Vimmerby för mer än sextio år sedan, undrar du säkert.

Jo, medan jag klädde på mig efter utförd röntgen, så småpratade Katarina och jag en stund. Hon undrade lite hur jag i min ålder använde min tid. Jag nämnde mitt skrivande och var som alltid beredd att presentera Mitt Nu , men när jag berättade om min start i yrkeslivet med Gunnar Eriksson som mentor utropade en förvånad Katarina: Gunnar Eriksson – men det är ju min morfar du berättar om!

Här hade jag alltså fått min “hjärtbehandling” av Gunnar Erikssons barnbarn och Astrids Lindgrens brosdotter Katarina Nauweerch .Gissa om vi hade mycket att prata om, och det var nog tur att jag var sista patienten för dagen. Och när jag vandrade hem till Kungsholmen över blåsiga Barnhusbron kände jag inte alls den kalla blåsten. Jag var fylld av goda minnen från min ungdom och från tiden  i Vimmerby, som var en så betydelsefull del av liv.

Och jag var så varm om mitt nyss friskförklarade hjärta.