“Måste jag gå in i den här okända skogen? Här finns ingen väg…
Jo, du måste… Alternativen är slut…” 

Orden är plockade ur inledningen till en artikel med rubriken “Huset vid vägs ände” av  vår gästskrivare Åke Broberg. Publicerad i Mitt Nu hösten 2011.
Och nu har Åke följt den okända vägen.
För två dagar sedan fick jag veta att han är död.
Ännu en nästan jämnårig vän har gått ur tiden och det känns tungt.

Under många år träffades vi som medlemmar i Skrivlustan, studiecirkeln som utvecklades till en kamratförening. Det var en gåva att få lära känna honom och det var alltid en glädje att ta del av hans bidrag, där ingenting var honom främmande – litteratur, musik, konst, natur  – och som alltid var kryddade med hans underfundiga humor.

Läs till exempel hans artikel “Min andes dräkt” som var införd i Mitt Nu för något år sedan, så förstår ni vad jag menar. 

En svår hörselskada gjorde det tyvärr svårare och svårare för honom att ta del av pratglada kamraters diskussioner och skämt, vilket plågade honom mycket, men som han aldrig lät påverka sitt skrivande.

Själv är jag inte längre medlem i Skrivlustan, men mycket vänskap finns kvar, och  Åke och jag fortsatte våra diskussioner via e-post. Ofta fick jag ta del av hans bidrag där, och han ville gärna “prata igenom” sina  artiklar innan vi fick läsa dem i Mitt Nu.  I min i mailkorg  ligger nu en skiss till en artikel, som vi aldrig hann diskutera, och en finurlig limerick om åldrandets vedermödor. Fina minnen som jag inte kommer att radera.

Mitt Nu har mist en av sina fina gästskrivare, men,  Åke Broberg, vi är tacksamma för de bidrag som alltid finns att läsa där.