Utanför kassorna i min mataffär står en röd bänk, en välbehövlig viloplats innan man ger sig ut i gatuvimlet igen. Sitter någon där, sätter man sig alltid en bit ifrån, det tillhör liksom god ton.
   Alla sitter liksom i sin egen lilla bubbla tillsammans med sin egen trötthet och sina egna bekymmer. Undantaget är fru Pessimist, som jag kallar henne i tankarna, och som jag har delat bänk med ett par gånger det sista året. 
   Hela hennes rörelsechema talar om att hon vill ha kontakt, och ikväll inleder hon ett samtal med en djup suck, som jag inte låtsas höra men som jag har all förståelse för. 
   Hennes två plastkassar är välfyllda och hennes käpp har trillat ner på golvet. En vänlig man tar upp den åt henne, men hon tackar inte ens med en nick, pular bara vidare bland sina dåligt packade varor, och suckar igen.
    “Det är ett elände att bära”, säger hon. “Man köper alltid för mycket fast allting är så dyrt…” 
   Det kan jag ju bara hålla med om, så jag hummar lite medkännande.
   “…och med den här eländiga käppen…” fortsätter hon. “Mina knän… och när man är ensam om allting…” Suck igen. 
   “Du kan säkert få en rollator om du…”
   Jag hör själv att jag låter som en beskäftig försäljare av goda varor, men jag tycker faktiskt synd om henne.
   “Skulle knäna bli bättre av den då”, biter hon av, samlar ihop sina påsar, suckar, tar sin käpp och går utan att ge mig en blick mera.
Jag känner mig lite ledsen när jag vandrar hem i dimman med mina varor som ligger i korgen till rollatorn och som inte vållar mig några besvär. För visst är det sorgligt att vi i fjärde åldern ska vara så rädda för att skaffa den hjälp vi kan få. Jag är ju ofta likadan själv, stretar emot, “kan själv” som en trilsk treåring. Så länge det går.

Men när jag kommer hem blir jag strax gladare, för när jag slår på min dator väntar ett mail från Åke (vår gästskrivare, se “Tankar om liv och död”) och han skickar en liten vers. Jag tycker den är värd att läsas av flera, så jag tillåter mig att citera den här.
   “Äntligen höstdimmor”, heter den, för här handlar det inte om pessimism.

         Novemberdimman grå  
         kom redan i oktober.
         Men man kan tänka på
         att även kulen dag kan få  
                                  ändå 
        en gyllenbård av aspars guld
        och lönns cinnober.

Och när jag tittar ut i den nu så färgrika parken, där kvällslyktorna lyser i dimman, tänker jag på fru Pessimist och hoppas att hon också kan glädjas åt höstens gyllenbårder ibland.