Det gick en ängel genom rummet, säger vi ofta när ett samtal plötsligt stannar av.

Inte är det väl många som idag hoppas bli en ängel, när det här livet tar slut, men ordet ängel är populärt som förstärkning till det som är behagligt och vackert.
“Den lilla babyn, söt som en ängel.” “Den änglalika människan, så snäll och hjälpsam och uppoffrande“.

Jag använder det säkert själv ibland, men det finns ett “änglaord” som jag har svårt att fördra, som jag tycker är…  ja, det är knappt jag vågar skriva det… som jag tycker ordet skyddsängel är helt förfärligt i vissa sammanhang.
Idag läste jag det igen, och det fick mig att frysa.

Det hade hänt stor en katastrof, flera var dödade, många var skadade, men en klarade sig oskadd. “Han hade änglavakt” stod det i rubriken.

Tsunami. Vulkanutbrott. Jordbävningar. Flygplan som störtar. Tusentals dör eller får sin framtid förstörd. Den som av en tillfällighet eller av någon märklig omständighet kan lämna olycksplatsen med livet i behåll och utan skador hade änglavakt, säger man.

Men alla de andra då?
Vad ska man tro?
Eller – o hädiska tanke –  är änglaskaran underbemannad så de måste dra lott om vem som ska skonas?

Men visst förstår jag att ordet änglavakt säkert kommer att leva kvar, att det kanske behövs. Mirakel och under är laddade ord, svåra att  att avvända för många, och att bara tala om att “ha tur” kan kännas för enkelt, ja, nästan banalt när djupa känslor är inblandade.