Det var en dag när allting rullade, och det händer ofta när man nått ålderdomen. Dålig balans kallas det.
Armbandet på vänsterarmen liknar minst av allt ett smycke, det är grått och trist med en svart knapp.  Sviker balanssinnet mig helt och jag ramlar, kan jag bara trycka på knappen, så kommer någon och hjälper mig.

Jag har inte behövt utnyttja  den hjälpen än, men den senaste tiden har det känts särskilt tryggt att ha detta larm, för i tre veckor har jag kämpat mot trötthet efter lunginflammation och andra infektioner som dök upp i värsta sommarhettan och krävde två rejäla penicillinkurer.
När jag lämnar lägenheten ger armbandet mig förstås ingen trygghet, men tack vare min rullator har jag ändå sluppit sitta inomhus och deppa hela dagarna.

Men när jag varit alltför tuff och gjort mina promenader onödigt långa, har det alltid straffat sig med ännu sämre balans nästa dag.

Nu var det en sådan dag, och då var jag bjuden på lunch hos en god vän.
Vänner blir man mer och mer rädd om, de försvinner lika fort som åren, och tacka nej hade jag inte en tanke på, för att sociala kontakter är en av de bästa medicinerna mot ålderskrämpor är jag helt övertygad om.

Tyvärr bor inte min vän på rullatoravstånd ifrån mig.  Men vad gör man då?
 Jo man ringer Fördtjänst förstås!
Och precis klockan 12,30, som avtalat var, stod en gul bil utanför min port, och sedan var det bara att behagligt rulla fram genom tät storstadstrafik och ut mot förorterna.

I dryga timmen, tur och retur räknat, fick  jag sedan två trivsamma turer tillsammans med två pratglada bilförare för summa summarum 2 x 70 kr. Det var först Hussein som så gärna ville diskutera världsproblemen  även om språksvårigheterna inte underlättade samtalet.  På hemvägen var det enklare, för Jan Erik hade mycket att berätta om sina framgångar i Vasaloppsspåret, och vi blev nästan släkt med varandra, när jag berättade att jag som Orsabo hade bott granne med Mora i nästan 40 år.

Och däremellan hade jag fått tre timmars god samvaro med min vän. Djupa samtal om livsproblemen. Tillbakablickar på åren som gott. Lyckan att få berätta  om våra yngsta och om alla deras påhitt denna sommar som nu snart är ett minne

Inte fick jag någon bot mot min dåliga balans, för det rullade och rullade fortfarande när jag kom hem, men min lilla inomhusrullator hjälpte mig snabbt fram till favoritfåtöljen där jag istället kunde känna hur det bubblade av glädje när jag summerade dagen.

Min tacksamhet för alla de hjälpmedel som finns, om vi bara tar vara på dem, var stor.
Fast den lilla inomhusrullatorn får du förstås köpa för egna pengar. Men jag försäkrar den är värd sitt pris, när balanssinnet och krafterna börjar svika.