Varje år möter jag min barndoms skärgård sommartid. I år packade jag för en jul där tillsammans med K och M, dotter och svärson, Mo och R, barnbarn med  man och med mitt barnbarnsbarn Marcus, 5 år.

Snön låg djup men sommarvägen var ordentligt plogad.  Det var tyst, det var mörkt, när vi stannade vid båthusen,för till vår sommarparkering ett par hundra meter längre bort tog vi oss inte till, och M fick börja med att pulsa genom drivorna  upp till “Amandas stuga”, där vi alla skulle bo.
Hit flyttade snickaren och båtbyggaren Emil med hustrun Amanda och treårig son år år 1887 och redan då var stugan gammal. Nu är den tillbyggd och har både elvärme, vatten och toa, men öppen spis och en järnspis i det lilla köket finns fortfarande. Vi kände oss trygga, fast metrologerna spådde storm och mera snö, för vid ett strömabvrott skulle vi klara oss bättre här än hemma i stan.

Det var två dagar före julafton som vi kom hit och “Dan före dan” kom med  blåst och mer snö, precis som det var sagt, men Marcus med mamma och pappa och morfar trotsade vädret och drog ut i skogen efter julgran. Men den fick efter mycket funderade stanna utanför fönstret och bli pyntad och fin där, för “storstugan” är liten och vi var många. Men som tröst för vår femåring var i alla fall snön tillräckligt kram för både snögubbe och snölykta.
Själv satt jag mest framför brasan och kurade tillsammans med mormor K, som kämpade med en gruvlig vinterförkylning.

Skärgården var, trots gråvädret, precis så vacker som jag minnns min barndoms jular. Lite ovanligt kändes det att ingen is ännu lagt sig över fjärden, som var vinterblå, nästan svart, med vittoppade vågor.

  Julaftonen var som precis som man drömmer om att en julafton ska vara. Tomten hade det   förstås extra jobbigt i vintervädret, så han kom inte in i stugan utan lämnade säcken utanför.

Men min bästa julklapp var ändå den fina båten som jag fick av Marcus och som han själv hade gjort ritningarna till.

Och Kalle Anka och Tjuren Ferdinand hann vi också med.

Så var det tid för den goda maten.  I min barndom var nyfångad kokt torsk nästan lika viktig som skinkan, och  den fanns förstås inte med. Inte lutfisken heller, den hade vi njutit av dagen före, men prinskorv och köttbullar och brysselkål och en hel del annat gott fanns förstås med. Och i god stämning packade vi hop oss kring bordet framför soffan, som en gång var en av min farfars och farmors sängar. Och sedan morfar M spelat några jullåtar på den gamla orgeln .

 En god jul var det på alla sätt. Men när brasan falnat och ljusen brunnit ner var det slut på julfriden.

Ks förkylning kulminerade, febern steg oroväckande och vi förstod alla att läget började bli akut. Snabbt morgonkaffe och utrymning av stugan och sedan högsta möjliga fart till sjukhuset, och allt hade plötsligt blivit mindre roligt. Dubbelsidig lunginflammation konstaterades. Och det måste ha gått troll i vårt julfirande, för samma dag förra året var det jag som drabbades av en svår infektion och fick tillbringa resten av helgerna på sjukhus.

Men nu har allt nästan ordnat sig.
K ligger väl omhändertagen på sjukhuset i Örebro. Marcus och hans mamma och pappa är trygga hemma i  i Västergötland och jag är återbördad till Stockholm.

Vi får minnas vår fina julafton på Vedudden i Tjusts skärgård och se fram mot ettt gott årsskifte, om också på skilda håll.

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR
vill jag också tillönska mina läsare!