I min förra blogg skrev jag om min längtan till sommaren i barndomsbygden men beklagade att jag inte skulle få någon kontakt med vår sida under tiden jag är här. Men nu är ordningen återställd. De tekniskt kunniga i min familj har grejat en återförening mellan min mobil och min dator och därmed också mellan mig och Mitt Nu.

Efter midsommarbordet med mycket gott och med den härliga oordning som är ofrånkomlig när vänner och familjemedlemmar mellan 2 månader och 91 år plus två hundar samlas, så fortsatte vi med knytkalas på midsommardagen.

Deltagarna där kom puttrande från stugorna runt fjärden.        
Allvarliga saker,
som hur alla bäst skulle hjälpas åt
att fylla grus i de gropar
som dyker upp på den smala väg som vi är beroende av
för  att komma till bryggor och båthus diskuterades,
men mest var det ändå några timmas glad och trivsam samvaro.

 

 

Om lugnet kring vår fjärd och på vår udde (Vedudden), som en gång var en lastageplats för massaved mest, på en ö där sommarstugorna numera är många, många flera än de bofasta, det är ett stycke skärgårdshistoria, som jag gärna vill berätta mera om. Men det blir en annan gång.
Nu njuter vi bara av sommaren,
var och en på sitt sätt,
vid havet i våra små stugor bland martallar och gråa berg.