Hatten som huvudbonad upplever en renässans.

BB hattar förrSom en liten skolflicka på 1930-talet hade jag alltid hatt, när jag skulle vara fin. På bilden är det kafferast på en liten ö i den skärgård där jag växte upp. Jag har ett svagt minne av att det var efter min första examen och att jag förutom hatten hade den nysydda examensklänningen. Mycket väl minns jag hur jag flera somrar halkade omkring i  hala lackskor på de lika hala bergen, när vi väntade på att släkten från Stockholm skulle komma med  ångaren Tjust.

Efter konfirmationen hade Evy, min bästa vän, och jag vita tyghattar med stora brätten, och ett par år senare minns jag att jag hade en stråhatt med blommor. Men när vi for på dans med båt, blåste den i sjön och fägringen försvann. Efter det har jag  ägt en del hattar, men aldrig en favorithatt. Det var konvenansen som i många av mina vuxna år gjorde, att skulle man vara välklädd, så skulle man bära hatt. Och det gällde också männen.

Min mamma, född 1893, älskade hattar. Hon valde dem noga ända till sin ålders höst, och vilken form de än hade, så klädde de henne. Det har gått i arv till min äldsta dotter  men för den yngsta är det luvor, när vintern kräver det. Någon hatt kan jag inte påminna mig ha sett henne i. Min sonhustru och mina dotterdöttrar har jag heller aldrig sett “finklädda” i hatt. Själv köper jag en någon gång, för jag fryser så ofta om huvudet, men jag känner mig alltid lika utklädd när jag bär dem.

BB Isabelle i hattMen så, efter många år med kepsar, fram eller bakvända och mest på unga killar och artister i alla åldrar och tuffa män i rutiga skjortor, har det vänt. I alla åldrar har det blivit väldigt inne och tufft att bära hatt.
Min barnbarnbarnskille, som blir skolpojke till hösten, sätter hatten i herrmodell tjusigt på svaj och hans lillasyster smilar treårsljuvt i sin rosa älsklingsmodell.

Och så har ett mode gjort sin runda genom generationerna. Som det alltid gör.