Sommar på Vedudden 2016,  avsnitt 2

En ”invandrare” från skogarna i Gästrikland blir vårt sommarviste på Vedudden

Året var 1957.

image

Emil, båtbyggare och finsnickare, och hans Amanda

Stugan, som jag här kallat Navet och som byggdes 1846, hade inte längre några bofasta. Emil, båtbyggare och finsnickare, och hans Amanda, var de sista som bodde där. Jag minns båda väl från min barndom, men nu hade de lämnat livet för länge sedan. Men även om Navet då var nästan fallfärdigt, så lämnade de en liten idyll efter sig.


Om det var Emil som byggde vårt vackra båthus vet jag inte, men den nya snickarboden var säkert hans verk. Den lilla plätten av mark runt stugan var, innan de åldrades och krafterna avtog, en välskött trädgård med potatis, rotfrukter, bönor, dill och persilja. Två stora päronträd och buskar med ”ränkler”, som vi kallade de små plommonen, skuggade buskarna med svarta och röda vinbär.

Min far hade köpt det obebodda Navet och snickarboden, som redan stod på hans mark, och min mors Stockholmssläkt, nyttjade det gärna som sitt sommarställe.

Vi bodde vid denna tid i Gästrikland. 

Varje sommar körde vi de många milen till Ytterby på den korta treveckorssemestern. Men familjen växte. När vi kom med alla kläder och prylar, började mormors och morfars stuga kännas trång. När H föddes som nr tre i barnaskaran, föddes också idén till ett eget litet sommarställe nära Amandas och Emils stuga med sin snickarbod.

Och det var när min far och R, min man, hittat idealplatsen för den, som ”invandraren” kom in i bilden.

R var då tjänsteman vid Kopparfors Skogsbolag i Åmotsbruk. Eftersom han hade ansvaret för alla deras byggnationer, så kände han också väl till alla deras torp och kojor på skogarna.

En dag såg han där en ganska medfaren skogskoja som han, av någon för mig obegriplig anledning, ansåg vara mycket lämplig att bli vår drömda stuga.

Han fick den dessutom gratis och med tillhörande utedass, bara han såg till att få den därifrån.

Udden 2

Drömslottet, komplett med jordkällare

Endast en yrkesbyggare med mani på renoveringar och planlösningar kan fatta med vilken energi han satte sina planer i verket.

Kojan revs, fraktades med lastbil den långa vägen, omlastades till pråm, och drogs av starka armar de sista metrarna uppför det, som än idag är vårt branta badberg, till drömtomten, där man ser horisonten mellan de yttersta skären.

Invandraren från Gästrikeskogarna hade nått sitt slutmål.

Om allt arbete, om alla långa veckoslutsresor, om en nästan fanatisk energi och envishet ska vi inte tala. Men R nådde sitt mål och vi fick vårt sommarviste.

Ett drömslott, tyckte vi alla, när det väl stod färdigt.

En storstuga, tre sovhytter med 70 cm breda sängar med spiralbottnar, över- och underslafar.

Två plattor med gasol i ”köket”.

En stenkällare intill huset, för mjölk och annan mat som krävde kyla.

Gott om bräckt vatten i Östersjön men flera hundra meter till dricksvatten. Regnvatten samlades till sista droppen i stora kärl, för man känner sig aldrig riktigt ren av att alltid tvätta sig i havsvatten.

Idylliskt slingrade sig stigen till utedasset genom blåbärsriset.

Och ungarna lärde sig alla simma direkt på djupt vatten utanför badberget. Precis som jag hade gjort från Stora Bryggan en gång.

Ja, så gick åren.


Stugan byggd 1846 blev Emils och Amandas bostad och fick en ny snickarbod.
Deras stuga blev så småningom modernt sommarboende för K och M.
Skogskojan från Gästrikland, som år 1957 fick sin hemvist på en strandtomt vid Östersjön, har sedan dess blivit moderniserad i många omgångar.

Nu, år 2016, är jag ensam sommarboende där. Ensam med mina minnen, för R är borta sen länge.

Nästa gång ska jag berätta om när barnen blivit föräldrar och ”snickerboa” fick bli sovrum med påbyggd storstuga och kök åt I och J.