Min farmor och min far hade “gröna fingrar”, de sådde och planterade och allting växte och var till glädje och nytta. Min äldsta dotter har samma gåva. Kring hennes sommarviste måste vinrankan ständigt tuktas , det blommar och doftar, och tomaterna smakar som dem man man kan njuta av på sydligare breddgrader.  Men den gåvan har inte jag fått, jag köper mest mina blommor styckevis och i kruka, och kring min stuga alldeles i närheten är jag helt tillfreds med de grå bergen.
Fast visst har jag kämpat med plantor och frön ändå genom åren.
När jag som småbarnsmamma fick ansvar för våra allra första rabatter och trädgårdsland, tog jag verkligen min uppgift på allvar, men det gick som för skräddaren i sagan, “Det blidde bara en tumme.” Nu var det inte bara mitt fel den gången, för vad jag inte visste var att marken var perforerad av mullvadar, och när jag skulle skörda de första morötter som jag själv sått, så var det bara blasten kvar. Rötterna hade de listiga djuren kalasat på.
Litet bättre har det väl gått på andra boplatser, men aldrig riktigt BRA.   Men jag älskar blommor och gillar grönsaker.
Idag köpte jag jordärtsskockor, späda lökar och King Edvard-potatis och det blev en härlig soppa. Och i blomsteravdelningen sålde de lite tufsiga påskliljor i buntar för 10 kr styck. Jag köpte tre buntar, ansade dem lite, satte dem i en grön vas och nu känns det som solen har flyttat in i mitt kök.
Vad passar bättre efter detta än ett par verser ur en vårvisa, skriven av Busk Rut Jonsson. Jag har haft raderna i minnet sedan 1962, när de stod i en Antologi utgiven av Dalarnas Författarförbund, och jag tycker de passar så bra idag, dagen efter vårdagjämningen.

    “Jag ville jag vore om våren
            en påse ringblommefrön
            som sattes av någon ömsint mas
            i en blomsäng på Sollerön.

            Och gärna jag vore om våren
            en lättsam dikt i en bok
            som torkade sorgetåren
            där något gått på tok.

            Men helst jag vore om våren
            ett groblad frodigt och stort
            att lägga på själasåren
            hos den som sig illa gjort.”