Bianca på besök 012Här är det sommar och här är huvudpersonen i min resa mot hösten. Det är Anton, tre veckor gammal och klädd i sin första flytväst, för han ska få följa med sin morbror Hans på en tur med vackra motorseglaren Bianca.

Nu skulle jag möta honom igen, för  målet för min resa var Floby i Västergötland och där min dotterdotter Mona bor med honom och pappa Roger och bröderna Rasmus och Marcus.  Och nu var flytvästen glömd, för nu skulle han skrudas i vitt och döpas till Anton Artur Erik.

Min resa började med att min svärson och Antons morfar hämtade mig för mellanlandning i Örebro där mormor Kerstin väntade. Landskapet var lummigt och grönt, sommarsolen lyste från en blå himmel och det fortsatte den med  hela veckan jag var borta tills  torsdagen den 1 oktober.

På fredag förmiddag fortsatte vi till Floby, och på lördag var det så dop med släkt och vänner samlade i det vackra Kyrkans Hus. Men prästen hade fått problem, kantorn hade blivit sjuk. Men det bekymret var lätt löst, för morfar tog villigt plats vid pianot. Och här måste jag få inflika ett glatt minne.DSCF0518

När Marcus och Kerstin gick i realskolan i Orsa, där vår familj bodde då, spelade han till morgonbönen där varje vecka och blev väl bekant med både  prästen och psalmboken. Och sedan, när de kom hem för att döpa sina egna döttrar i Orsa kyrka, då tyckte Knut Edmarker, som också varit  deras vigselförrättare och längre tillbaka Kerstins konfirmationspräst, att det skulle vara fint om Marcus också spelade vid sina två egna barns dop. Och så ordnades det fram en liten orgel nära dopfunten och deras pappa fick svara för musiken både när Lena och när Mona döptes.
Och så blev det samma familjära och fina känsla som då, när deras dotterson nu döptes till Anton Artur Erik.

002I Floby fick vi också fundera om vi kanske har någon vandrares gener i släkten, för vi var ett brokigt följe som  sen eftermiddag drog iväg för att ta del av det utbud som “Kulturnatta i Falköping” – dit Floby hör – hade att bjuda på av konst och lokala produkter. Fyra generationer, fem vuxna och tre barn, från Anton i barnvagn till Nonna med rullator.

Någon konsthall vågade vi oss inte på men vi såg en man skapa ett konstverk i trä med sin motorsåg, vi åt viltsallad i brödstrutar i ett mycket mörkt tält, vi såg vacker keramik, glas och kläder, och Mona köpte en god dryck av bär som var okända för mig.
Och det blev sen kväll och mycket mörkt innan vi letade oss hem  i täta bilkaravaner.

Så blev det tid för Kerstin, Marcus och mig att återvända till Örebro, där jag skulle stanna resten av  veckan. Där blev det middag med “nya släkten” Inger och Klas, goda timmar på tumanhand med vännen Inger D, stunder på en solig balkong  och allmänt trevligt.

Men alltid kommer det något smolk i glädjebägaren, och dagen före hemresan fick Kerstin tillbringa natten på sjukhus för ett alltför flimrande hjärta och hög puls, som hon känt av från och till hela veckan som gått. Men läkarna lyckades få koll på besvären och nästa morgon var hon hemma och i god form och min hemresa kunde genomföras.

Så var min sommarresa mot hösten slut. När den började var naturen lummigt sommargrön. När jag återvände hem hade oktober börjat färga träd och buskar i rött och gult.