Hur många gånger har jag inte i bästa fall suckat och ofta sagt fulla ord om min  dator och om mig själv, när texter bara försvunnit, när jag har tryckt på fel knappar och glömt vad den där pyttelilla symbolen betydde. Grälat på mig själv för mitt bristande tålamod. Varför hamnade bilden mitt i texten när jag hade tänkt mig den som slutkläm? Varför lär jag mig aldrig?

Så en dag för en månad sen blev datorn helt omöjlig att handskas med. På den svarta rutan kom bara vit text med kommandon på det det förfärliga blandspråket av facktermer och engelska som jag inte fattade något av.

En välmeriterad dataexpert tillkallades men efter några timmars idogt arbete tog han min dator med sig och gick! “Jag vet inte om det går att rädda innehållet, sa han, men jag ska försöka.”  

Min reaktion går inte att beskriva. Alla dokument och – värst av allt – alla mina bilder, gamla och nya, som betydde så mycket för mig, skulle kanske försvinna i tomma intet.
En ny dator? Ja, det fick väl gå även om det skulle svida ekonomiskt. Men i den skulle ju inte finnas något av allt det som var borta…
Allt som jag särskilt under de senaste åren av mitt långa liv tvingats lära mig – att acceptera att allt har sin tid – var också borta. Jag var bara ledsen.

Men idag är jag lättad och glad!

Det behövde inte bli någon ny dator, och efter en månad av väntan och oro, sitter jag nu här och skriver min blogg med hjälp av min gamla trotjänare och inne i den finns allt bevarat. Där finns mina bilder, där finns mina dokument och alla mina idéer i påbörjade och i halvfärdiga texter.

Tack Ulf, tålmodig dataexpert, och tack Ingrid, som alltid får ta första stöten när jag irrar bort mig i datavärlden.