Hon heter Karin och hon är min vän.
Vi träffas sällan och vi ringer inte ofta till varandra, ibland går det år emellan, ändå har vänskapen kännts lika tät och lika bestående hela tiden sedan vi träffades.
Det var när vi redan var vuxna och då vi i cirka tio år var varandras stöd och glädje i en miljö, som vi inte alltid kände oss riktigt bekväma med.
Vi hade en gemensam upplevelse under den tiden som känns särskilt stor. Jag födde mitt tredje barn och hon sitt första med en dags mellanrum, och vi kunde ostörda frossa i lycka och beundran över våra söner ensamma på en sal på Gävle BB en hel vecka.
Vi har inga krav på varandra, vi måste inte minnas varje födelsedag, vi måste inte alltid minnas barnbarnens namn. Våra barns har vi bättre koll på.
I förra veckan ringde hon, lika oplanerat som alltid. Jag hörde värmen i både hennes och min röst, när vi möttes i telefonen. Sedan var samtalet som en fortsättning från gårdagen.
Jo, några uppdateringar krävdes förstås, lite krämpor, lite familjefunderingar. Sedan blandades minnen och nutida händelser och lockade fram både vemod och skratt.

De flesta av mina “gamla” vänner är borta, och när jag tänker på Karins och mitt  samtal idag dyker några diktrader upp i minnet. När jag letar i mina klipp  hittar jag dem. Det är väl inte någon stor lyrik , men det är säkert djupt tänkt. Jag har heller inte antecknat någon författare, men jag tillåter mig ändå att citera:

 Jag sådde några blommor, en för varje vän.
Jag tror att det var fyra, men särskilt minns jag en.

Det blev höst och vinter och blommorna de dog.
På våren kom de åter men bara tre bestod.

Sen kom regnet och molnen stora grå.
Nästa gång jag fann dem, så var de bara två.

Sen kom solen med allt det ljus den har.
Plötsligt stod det bara en ensam liten blomma kvar.

Du härdades i solsken, du drunknade i regn.
Men en sak är säker, du är en riktig vän.  

Tyvärr har min vän i Mora ingen dator, så hon läser inte det här, men det har hennes syster Ingrid, som bor i Uppsala, och hon brukar följa vår sida, har Karin berättat.
Ingrid och jag känner inte varandra så väl, men jag är säker på att hon vidarebefordrar versen i den här bloggen till sin syster.