Essike dessike, leken går…


Essike dessike, leken går

livet räknar och Andersson får

mitt i bröstet en våldsam knuff.

Essike dessike piff paff puff…

 

Så skrev Nils Ferlin, och ju längre man kommer i livet, desto sämre pallar man för puffarna.

 

Efter dryga tre månader med förkylningssymptom som tagit på krafterna och på humöret, har jag de senaste tre veckorna drabbats av ett par rejäla puffar som nästan fått mig att helt tappa balansen.

 

Först hände det otroliga. Jag blev rånad i min egen hiss härhemma!

Det var mitt på ljusa dagen och jag hade just kört in i hissen med min rullator, när de kom från “ingenstans” och trängde sig in efter mig. En lång man och kortare kvinna. Inte det minsta “bov-lika”. De skadade mig inte fysiskt, men de försvann med mitt bankkort och en del av min trygghet.

 

Så i måndags fick jag min andra puff.

Jag vaknade och kände mig sjuk. Mycket sjuk. Som väl är bor jag granne med Vårdcentralen Där tog trygga händer raskt hand om mig. Blodtrycket var skyhögt, hjärtat dunkade. EKG. Blodprover. Spår av infektioner. Och ambulans till St Görans Akutmottagning. Där tillbringade jag sedan 8 timmar, föremål för nya prover.

 

Essike dessike…

Jag skulle vara mycket oärlig om jag förnekade att tankarna fanns där.

Var det sista puffen – jag har ju onekligen åldern inne…? Var det kroppen om inte orkade vara med längre?

Men det var inget grubbel, det var mera som jag tänkte någon annans tankar.

Någon frågade efter mitt personnummer – för hundrade gången, tyckte jag – och jag rabblade lydigt. Som belöning fick jag ett armband där färgen berättade om “fallrisk” och att jag absolut inte fick gå på toaletten utan assistans. Men jag kände inga andra behov än att få ligga kvar på den ganska obekväma bädden.

En syster kom och tog blodprov, sedan hon försäkrat sig om att jag kunde mitt personnummer. En stund efter var det tid för EKG och nytt personnummer och jag rabblade lydigt de tolv siffrorna som bekräftade att jag fortfarande visste vem jag var.

 

Essike dessike

sen somnade jag. När jag vaknade hade jag fått sällskap bakom draperiet av en kvinna, som av alla tecken att döma var sjukare än jag. Hon  kunde inte sitt personnummer…

En mobil ringde, var det min? Men den fanns i handväskan, som fanns i min rullator som i sin tur  hade hamnat långt ifrån mig. Mobilen ringde igen, jag hade fallrisk, det surrade i huvudet…

Vänta, jag ska hjälpa dig…
En ung man kom till min hjälp, och det var min oroliga dotterdotter som ringde. Hon hade upprättat någon slags sambandscentral och stod i telefonkontakt med den övriga familjen som var skingrad över landet för vårens vindar. Hon var väl medveten om att timmar av väntan hade gått. Jag hade sovit. Vi kom överens om att se tiden an…

Den unge mannen befriade mig från mobilen och berättade att det var hans mormor på bädden bredvid.
Det hade gått så fort. Hon hade så pigg och de hade bjudit på 80-årskaffe på Hemmet… och så föll hon ihop just när min bror hade skjutsat mamma till tåget, för hon bor i Göteborg… det har hänt förr, och jag måste följa med ambulansen…  hon får väl antagligen åka tillbaka till Hemmet…

Han fortsatte att småprata, tydligt oroad av den oväntade situation han hamnat i. Jag fick bananen som hans mormor inte kunde äta. Han grejade en mugg vatten åt mig. Hans mormor snörvlade och sov och han nickade ett vänligt hej, när de rullade iväg med båren och han traskade efter.

Jag tänkte plötsligt klart.  80-årskaffe… Det var 14 år sen jag fyllde 80… Det här kunde ha varit alternativet…
Jag kunde mitt personnummer, och jag var kanske inte så sjuk ändå…

En syster skulle tydligen ha ett prov till… sen somnade jag igen, men förföljd av Ferlins dystra rim in i en underlig  dröm.

När sex timmar hade gått efter ankomsten ringde min dotterdotter igen, tydligen mer irriterad än orolig:

Nu måste de ha glömt bort dig, nu ringer jag akuten…

Och hon hade tydligen lyckats komma fram, för några minuter senare kom en läkare och bad om ursäkt och försäkrade att han skulle komma om en stund.  Men först måste han… Men varför skulle han behöva ursäkta sig. I sex timmar hade jag ju själv överhört samtal om sjukdom och död och anat  den ständiga strömmen av patienter.

Efter ännu en halvtimme var han tillbaka. Jag fick rabbla mitt personnummer och han lyssnade på hjärta och lungor och sade sen till min glädje att jag skulle få åka hem och ta kontakt med Vårdcentralen nästa dag för ny medicinering.

 

Åtta timmar efter ankomsten satt jag i sjukbilen som förde mig hemåt.

Att slippa ambulans kändes som ett tillfrisknande.

 

Essike dessike, leken går …