Euforisk kan man bli av många anledningar och att jag var drabbad av eufori, det vill säga förhöjt stämningsläge och lyckokänsla, när jag skrev min förra blogg, det råder det inga tvivel om.

Det var den 13 maj jag skrev den,  och i morgon är lilla fina Isabelle, som var den direkta anledningen till detta, redan två veckor gammal, och detta nya lilla under är mitt femte barnbarnsbarn.

Idag är Eufori ordet för dagen i schlagervärlden,
och även om jag ibland kan gilla både glitter och glamour i måttliga mängder, så är jag ganska oberörd av denna lyckokänsla.

Visst ögnar jag över tidningsrubrikerna och visst kommer jag att följa programmet “med ett öga” i kväll, även om det inte riktigt är min musik. Tävlingar är alltid spännande och att Sverige är segertippat har jag inte missat. Säkert drabbas jag också av en stunds vinnarnoja, men jag kommer inte att höra till gråtarna om “vi” inte kommer först.

Kanske vågar jag till och med erkänna att jag har en egen favorit bland bidragen, och det är Ott Lepland från Estland. Han sjöng “Kuula” så vackert, och enligt en recension påminner han om kvällstrött golden retrievervalp med glittrande ögon och päls som inbjuder till klappning…
Men vem vet, kanske var det den presentationen jag föll för, för jag gillar hundar.

För gråtarna, om euforin uteblir,  finns det i alla fall tröst att få, det förstår jag av ett helt uppslag med de 26 bidragen i DN idag, för 9 av dem pryds av gula “solar” med texten “svenska låtskrivare”.
Vad tävlar man om egentligen? Låtar eller exclusiv utstyrsel?

Och en sak är säker:
Har man svårt att skilja på världens alla länder med “akut demokratibrist” så vet man numera var Azerbajdzjan ligger och att huvudstaden där heter Baku.