Fler än tio år har gått sedan min rygg sa nej. Först käpp, sen rullator och nu, sedan några månader tillbaka, har jag rätt till transport med Färdtjänst.

Käppen har blivit ett tillfälligt stöd och står mest på lut vid dörren.
Rullatorn är fortfarande viktigast i min vardag. Med hjälp av den får jag motion och frisk luft på dagliga promenader och den ger mig möjlighet att själv göra mina nödvändiga inköp.
Men trappor har länge varit en omöjlighet. Ett ynka trappsteg eller bara en hög trottoarkant börjar bli bekymmersamt. Gator och vägar som lutar mycket måste jag passa mig för. Det började kännas för långt till lockande samlingar med kollegor på Författarnas hus, särskilt kvällstid. Att rycka ut till frestande uppdrag för  Mitt Nu var omöjligt. Jag saknade de nya vänner jag fått i Skrivlustan. En kurs vid Folkuniversitet som frestat mig i flera år, nej, det skulle bli för många och jobbiga promenader.

Det började bli för långt till allting, men så kom Färdtjänsten in i mitt liv.

Min allra första resa gick från Seniormässan i Älvsjö, där jag var med och representerade Mitt Nu.
Det var efter en rolig dag full av kontakter, och det kändes mycket lyxigt att för den blygsamma summan av 70 kr åka hem när jag ville och när jag kände att jag inte orkade prata och propagera mera i den larmande folkmassan. Lite” äventyrlig” blev också den resan, för en medresenär hade beställt fel gatunummer och det blev “sightseeing” med en alltmer irriterad chaufför  i röran kring Fridhemsplan. Mannen blev till och med arg och jag hade full förståelse för förarens otålighet.

Jag hade blivit varnad för griniga förare, innan jag fick mitt frikort, men det här är faktiskt den enda jag mött, fast jag nu har gjort ganska många turer.
Språkförbristningen kan vara stor,  för det är sällan en svensk man vid ratten. Många vill prata om  vädret men förvånansvärt många också om  “världen”  och även här öppnar sig ibland sociala dörrar helt oväntat.

Den mest lustiga och lite tröttsamma resan gick från Sollentuna till Kungsholmen en sen kväll strax efter jul. Medresenären i baksätet hade tydligen haft en glad kväll. Inte så att han var stökigt berusad, men  han sjöng sjöng hela resan. Faktiskt ganska bra. Men det blev ändå lite irriterande med en halvtimmes blandning av “Hej tomtegubbar” och “Gläns över sjö och strand”.

Trygg i vetskapen om att jag “kan ta Färdtjänst” när det känns för långt att gå för mig och min rullator, så vågade jag också göra allvar av min dröm om en kurs… Så i flera veckor har jag nu varje onsdag öppnat en dörr, som glömskan hotade att stänga, och pratat italienska. Lärare och kurskamrater skulle i ålder kunna vara mina barn, men glädjen i det vackra språket har vi gemensamt. Alla gör vi våra grammatiska kullerbyttor och prepositionerna är de ständiga snubbeltrådarna. Men när ord och invecklade verbformer, som gömt sig i hjärnvindlingarna, dyker upp igen,  drar en varm vind in genom den sociala dörren.

Men hur kan en nittiplussare komma på idén att plugga italienska, jag anar att flera kanske tänker så…
Ja, varför läser vi romaner? Varför köper vi en vacker tulpanbukett? Varför njuter vi av god mat? Varför då inte också njuta av ett vackert språk.
Och i sanningens namn måste jag väl erkänna att drömmar om flera resor till ett vackert land finns kvar på mitt livs önskelista.