Efter min 85-årsdag bloggade jag i många år under rubriken FJÄRDE ÅLDERN. Som överårig senior/pensionär kändes livet på något sätt annorlunda.

Rynkorna djupnade, energin sinade ibland och kroppen började konstra.  Jag var onekligen i fjärde åldern, men tröskeln var faktiskt inte så hög som jag inbillat mig. Ändå börjar jag nu, vid fyllda 92, ibland undra om jag har hamnat i FEMTE ÅLDERN.

Jag hör till de lyckligt lottade, det vet jag. Jag har nära kontakt men alla generationerna i min stora familj. Min syn och hörsel fungerar,  och tack och lov har jag fått behålla min nyfikenhet på livet och min glädje över det. Ändå känns det som man hela tiden måste vara observant på nya snubbeltrådar i tillvaron och att man måste lära sig acceptera dem.
Kanske är det dags för våra styrande i samhället att börja planera för en skola med undervisning i “Konsten att bli gammal”, nu när livslängden ständigt ökar.
En skola för femte åldern.

Tillgången på hjälpmedel för att vi ska fungera bättre i vardagen är god, det måste erkännas. Från så viktiga saker som rullatorer, rullstolar och avancerade fordon som ökar friheten för dem som annars skulle tvingas till orörlighet och kanske också ensamhet, till den lilla prylen som hjälper svaga fingrar att öppna en kapsyl. Ändå undviker vi ibland att ta emot den hjälp vi har all rätt till.
“Kan själv” säger ofta trotsiga småungar. Trotsiga åldringar säger det inte, men kanske är det så att vi alla innerst inne vill tro detsamma.

Jag är inget undantag. Trots min tjuriga rygg som hindrade mig för att gå mer än några meter i taget, så nekade jag att gå med rullator tills mina döttrar påstod att jag uppförde mig som en tjurig 3-åring. Då först gav jag med mig. Det var för ett tiotal år sedan, och efter den dagen har jag rört mig nästan som vanligt.
Och visst kämpade jag emot när min balans började bli dålig förra året, men nu har jag vant mig vid armbandet, som inte är något prydligt smycke utan ett larm, som jag känner mig trygg med.