På kultursidan i DN idag läser jag en artikel om Wislawa Szymborska, en polsk poet som fick Nobelpriset 1996 och som nu, 89 år gammal, har dött.
    Jag minns bara namnet svagt och jag tror inte jag läste henne. Kanske fick hennes namn, som var svårt att stava och uttala, mig att tro att hennes lyrik också var svår.
    Det var dumt, det förstår jag, när jag nu läser om henne i tidningen. Särskilt hennes dikt “Mitt svåra liv med minnet” tror jag att alla de som,  liksom jag, har fått många bonusår av livet, kan känna igen sig i. Så här skriver hon bland annat om minnet:

     Hon sticker ivrigt åt mig gamla
          brev och foton,
     tar upp viktiga och oviktiga
         händelser
     leder ögat till anblickar jag har
         blundat för,
     befolkar dem med mina döda.
 
    “Katt i tom våning” är titeln på en av hennes mest kända dikter, läser jag vidare.
Jag citerar:

      Dö – så gör man inte mot en katt.
     För vad ska katten ta sig till i den tomma våningen.
      Klättra på väggarna.
     Gnida sig mot möblerna.
      Inget verkar ändrat, men inget är sig likt.

Jag var själv inne i ett tungt sorgearbete när Wislawa Szymborska  fick Nobelpriset. Kanske “klättrade jag på väggarna” istället för att läsa hennes lyrik det året.
    Men nu blir det nog mitt nästa bokköp, för i “Dikter 1945 – 2002” (FiB:s lyrikklubb) finns ett urval av hennes poesi. I översättning av Anders Bodegård, som också har skrivit den artikel jag nu berättat om.