“Grattis på 90-årsdagen” stod det skrivet på brev och kort och paket, och alla paketen var mina.
Alltså har jag blivit gammal på riktigt, för det måste man ju vara, när man är 90 år fyllda
.

“När du fyller 90, mamma, då lovar jag dig att det ska bli en riktig fest”, har min dotter sagt flera gånger, för hon hör till dem som älskar att fylla hus och hem med med glada gäster .
“Ja, om jag fyller 90… ” tänkte väl jag ibland i mera vemodiga stunder, även om jag tillhör dem som fortfarande har lyckan att älska livet.

Men 90-årsdagen kom!  Och även festen!

Regnet öste ner. Junitemperaturen var århundradets lägsta, påstods det. Men sällan i mitt långa liv har jag mött mera värme.
Där fanns barn och barnbarn och med vänner och släktingar, som de fört in i familjen. Där spred sig min lyckan över fem barnbarnbarn, det sjätte på väg. Där fanns glädjen att möta släkt och vänner som jag inte sett på länge och Blogg- och Skrivarkamraterna i Fjärde Åldern och Skrivlustan.

Men visst saknade jag många!
Min ungdoms bästa vän som jag delade all glädje och sorg med men som lämnade livet alldeles för tidigt.
Och visst sörjde jag, djupare och starkare än det finns ord för, han som denna kväll borde ha fått stå vid min sida, men som sedan nästan tjugu år vilar i Orsas minneslund.

 Rune, min kärlek och min trygghet, här med vårt äldsta barnbarn Lena.

Men trots att man aldrig sluta sörja och sakna det man mist, så måste man ge plats för det nya som kan komma.

Det är kanske det allra svåraste och det allra viktigaste vi måste lära oss, för att orka leva vidare när vi blir gamla.