Utan att ha någon “mässvana” ens som besökare stod jag i förra veckan i en monter på den enorma Seniormässan i Älvsjö, Stockholm, för att hjälpa till med presentationen av Fjärde Åldern, och jag undrade verkligen vad som väntade mig. 
    Människorna vällde in.  Musiken var skrällande hög. Ett otal både stora och små reseföretag lockade med vintersol och varma bad och äventyrligheter runt om i världen. Lyxigt blanka bilar, en husbil modell sommarstuga och snabba motorcyklar stod parkerade här och där. Karamellfabrikanter, skoförsäljare och killar som krängde geniala mobiler lockade med sitt utbud.
    Att pröva de massagefåtöljer som demonstrerades var populärt, särskilt bland lite smått korpulenta herrar tyckte jag mig se på min rundvandring. En dam frågade om hon fick slå sig ner hos oss medan hon kämpade för att dra på  sig ett par festligt mönstrade stödstrumpor, slut med enbart det svarta och beiga där tydligen, medan en väninna hejade på och gav goda råd. Men ingen av dem var intresserade av vår sida.
    De flesta besökarna släntrade sunt och såg glada ut för alla presentpåsar med reklam som de begåvats med, och de stoppade belåtet ner nya papper och prylar där. 
   Lill-Babs sjöng glada låtar och Bodil Jönsson talade klokt om pensionering och åldrande, för att nämna två av många som uppträdde på stora scenen. 

    Och strax bredvid stod vi med våra blanketter och vår dator och skulle prata om Fjärde Åldern. Visst hade Ingrid och Anette ordnat en så inbjudande vrå med fåtöljer och blommor och en stor skål med godis. Men ändå…
   Hur skulle det gå? 
 
   Blommorna blev vi för övrigt av med bums, för arrangörerna hade missat att köpa den obligatorska tack-buketten till Lill-Babs och bad att få dem. (Nåja, vi fick tillbaka en blomsterkvast nästa dag, om också inte lika vacker.) 
   Snart lärde man sig känna igen blicken hos dem som direkt siktade in sig på vårt godis, en och annan tog en hel grabbnäve, och stolpade vidare utan ett uns av intresse för inbjudaren. 
   Men många, många flera än jag hade vågat hoppas på stannade, lyssnade, frågade, tittade och pratade. Och blev intresserade!  En del ville gå hem till sin egen dator och bekanta sig mera med sidan, andra antecknade sig som medlemmar direkt.
   Mycket märkligt kändes det, att det i denna kakafoni, i denna ständiga ständiga ström av människor, fanns så många som ville prata med oss. Och flera talade om ensamhet. 
  Om god ensamhet och om tung ensamhet.

   Då slår det mig plötsligt.
   Fastän vi på vår sida har en rubrik om just Ensamhet, så är det ingen i  redaktionen och ingen av våra andra duktiga skribenter som har bidragit med något där. Inte sedan den första inledande artikeln när sidan var alldeles ny.

   Ensamheten berör många i Fjärde Åldern.  
   Fundera på det, kära Medarbetare!