Jag har alltid älskat att möblera om, men när åren har krympt ett rymligt hus till en tvårumslägenhet, då  är inte möjligheterna till det så stora. Gardinerna hänger där och ser trista och solkiga ut och är lika gråa som tankarna på höst och vinter. Men att klättra på stolar och stegar har jag  lovat min familj att låta bli, så de får hänga där.

En gång sådde jag dill och persilja och plockade jordgubbar i eget land, nu rasar kanten på rabatten på mina lilla uteplats. Jorden sprider sig över plattorna och att själv gräva och plantera nya växter är inte att tänka på.

Då händer det.

Snälla mormor, säger A. Dina gardiner är förfärliga. För barnbarn är ärliga och säger vad de tycker. Jag hjälper dig att sätta upp nya. Tunga, röda och så en skir vit spetsgardin som tittar fram…
Röda…
säger jag mycket tveksamt för jag tycker det låter väl omvälvande.
Men hon, som har min ommöbleringsglädje i generna, är ung och säker på sin sak. Vi provar… säger hon.
Och så får det bli.

Nu sitter de röda gardinerna med spetskant där. Mina vackra blommor gömmer sig inte längre bakom tjocka gråa tygvåder och jag är helnöjd   med resultatet.

Men uteplatsen då?

Jo, så lyckligt är det att K, min dotter som har vad man kallar gröna fingrar, har en man som kan greja det mesta. I fredags kom  de med bilen lastad med sten och sand. Och medan K och jag åker till Plantagen och handlar några perenna plantor och flera lökpåsar med vackra vårblomster,  stensätter M hela kanten mot rabatten och rensar och sopar.

Och nu kan jag njuta av att se min prydliga uteplats utanför fönstren med blomsterprakt och nya röda gardiner med spetskant.

Och så här belåtna såg K och M ut, när de njuter sitt eftermiddagskaffe efter väl förrättat värv.


Och alla mina gråa tunga tankar var borta och jag kände bara en stor varm höstglädje!