I förra veckan mötte jag Lillemor igen. Hon är nog kring åttio. Välklädd, nästan elegant, men hon såg sur och ledsen ut.  Det var som en Ferlin-dikt om livets villervalla. Hans dikter innehåller så mycket sorg, precis som Frödings, fast många menar att de bara är glada och lustiga.

Det var på den röda bänken utanför kassorna i det stora köpcentret vi möttes,  och jag satte mig klumpigt ner, för jag var trött.

Jaha, nu ses vi igen, sa Lillemor, och jag såg väl mest lite dumt förvånad ut. Var vi bekanta? Jag visste inte ens vad hon hette , det läste jag på en adresslapp som hon av någon anledning hade på sin väska. Hon drog undan en välfylld plastpåse för att det skulle bli bättre plats, tittade sen först på min rullator och sen på sin.
Du skröt över den där, sa hon, och du tyckte jag skulle byta min käpp mot en sån,  men inte tycker jag det har blivit så mycket bättre.

Då vaknade  mitt minne.
Det var kanske ett par år sedan. Hon hade stått i kassan med sin käpp och tre tunga kassar. Hon hade tappat sin portmonnä, när hon skulle pula ner den i handväskan och enkronor och tior rullade över golvet och alla som har det minsta besvär med sin rörlighet vet hur det känns.
Sen krånglade hon sig över golvet och sjönk ner på den röda bänken bredvid mig, så fylld av irritation att hon bara inte kunde låta den stanna inombords. Det var då jag började  mitt reklamprat om en rullators  förträfflighet.

Den är så tung och klumpig och man kan ju inte gå in i en affär om där finns ett enda trappsteg, sa hon nu helt apropå, och krokig i ryggen blir man  och jag kunde ju inte annat än nicka instämmande.
Fast nog är det en trygghet, försökte jag, och bra att lasta i. Och jag tittade småskrattande på båda våra rullatorer med välfyllda korgar. Men sen ledsnade hon tydligen  på pratet om rullatorer.

Det var den  tiden på eftermiddagen när många  tycker att gamlingar som vi borde välja en annan tid för shopping, och det var verkligen mycket folk ute, så de kan ju på sätt och vis ha rätt.
Men det tål att tänka på  att för många kan det vara enda tillfället att ha människor omkring sig.
Nu var det 0ckså rörigt omkring vår röda bänk. Två högljudda småkillar jagade varandra och  en flicka i barnvagn skrek, nej tjöt, om något godis hon inte hade fått, medan mammans kort krånglade i kassan.
Ungar har ingen hyfs numera, sa min bänkgranne, lite omotiverat tyckte jag, och var oartig och svarade inte.
Jag har fem barnbarn … fortsatte hon. De har inte ens lärt sig säga tack… Hennes irritation var påtaglig, och jag kände hur min vanliga stolthet, som ibland nog tangerar skryt, över mina åtta barnbarnsbarn började bubbla upp. Men jag hejdade mig i tid, som väl var.

Våra rullatorers för- och nackdelar gick väl att  diskutera. Men  min kull av härliga ungar ville jag inte prata om, för jag vet ju så väl att de också kan vara skrikiga och bråkiga och svåra att handskas med i varuhus. Så jag reste mig, tog min mobil, som ett falskt bevis på brådska, och lämnade bänken.

Väl hemma slog mig eftertankens kranka blekhet.
Kanske var hon mycket, mycket tröttare än jag, den eleganta  damen på den röda bänken.
Och när man är riktigt, riktigt trött och kanske har ont, är det inte så lätt att  vara positiv.

Kanske behövde hon bara “prata av sig”.