I marginalerna till texter kan man hitta mycket oväntat.  I verkligheten också.

Igår hände det i väntan på att få höra Rikard Wolffs teaterkonsert om Brel, som jag räknar med att återkomma till i nästa blogg. Inga numrerade platser, köerna var långa till Hörsalen i Kulturhuset och för mig, som mest brukar ha med mig min lilla rullator men nu förlitade mig på mitt sällskap och min käpp, blev det jobbigt att stå och vänta.

Sittplatserna utanför hörsalen var inte många. På den enda bänken i min närhet satt några ungdomar tätt, men de makade snällt ihop sig ännu mera, när jag undrade om de kunde ge plats för mig. Den mycket unga flickan närmast mig, en niondeklassare kanske, undrade genast vad jag väntade på, och jag förklarade förstås.

”Än du då?” undrade jag.

”Jo, jag och mina kompisar bara sitter här och pratar, för det är så kallt ute”, sa hon. ”Fast vi kanske inte får det…”  Sen pratade hon livligt vidare, tydligen inte alls besvärad av min höga ålder.
”Jag längtar hem till pappa och min lillebror, för vi ska bo hos honom den här veckan, men pappa är inte hemma än och jag är trött, för jag har jobbat ganska mycket idag”, berättade hon.

”Jobbade?” Jag såg nog ganska frågande ut, för jag förstod ju att hon var i skolåldern.

”Jo, hon (och någon liten grupp kompisar, om jag förstod henne rätt) brukade hjälpa till lite på ett äldreboende, och det var så roligt för många berättade så mycket och de blir så glada när vi kommer.  Men de som är mest sjuka gillar oss nog inte, de tycker nog att vi pratar för mycket, men de orkar väl inte med oss…”

När sen dörrarna till Hörsalen öppnades, så gav hon mig behändigt lite stöd när jag reste mig, och både hon och två kompisar sa glatt Hej då, när jag stultade iväg.

generation-453136_1920Och vad tror ni jag tänkte då?

Jo! Måtte denna goa lilla tjej en gång i framtiden på något sätt bli knuten till åldringsvården! Just så, tänkte jag själviskt där ”i marginalen” i väntan på föreställningen i Hörsalen.

Sedan kanske vi äldre ska tänka oss för lite mera , innan vi klagar på ungdomen av idag. Ofta låter det som det blivit en ful vana.