Det var en dag i förra veckan, och min promenad blev ovanligt lång. Det började bli kväll, det var mycket dimmigt och novembermörkt, när jag var på väg hem. Jag traskade från Norr Mälarstrand till Grubbensringen och jag valde, som jag ofta gör, gångvägen mellan Rådhuset och Polishuset. Sommartid går den genom en blommande vacker park. Men nu var det höst och nästan helt  avlövat. 
   Min ryggsäck med plånbok och nycklar hängde som vanligt ordentligt förankrad på rollatorn. 

Tro nu inte att jag tänker berätta om att jag blev rånad, för det blev jag inte. Men jag fick mig en tankeställare.

På cirka 300 meter mötte jag inga gående och en enda cyklist. Hade han haft ont i sinnet, skulle jag inte ha haft en chans. Ingen annan syntes till. Ingen skulle ha sett något. Ingen skulle ha hört mig om jag hade ropat på hjälp. 
   Jag är  inte särskilt rädd av mig, men nu insåg jag, att för den skull får man inte vara dumdristig. 
  Jag tänker fortsätta mina vandringar i stan, men när mörkret faller kommer jag i fortsättningen att välja mera trafikerade leder. 

För min egen och för alla bilisters och cyklisters skull har jag också reflexer på min rollator. “I mörkret är alla katter grå”, säger ett gammalt ordspråk, och det gäller oss i fjärde åldern också. Det gäller i alla åldrar.

Vart tog förresten reflex-reklamen vägen?
Det är tyvärr många som behöver en påminnelse om sin osynlighet när de är ute och går på höstmörka vägar!