Inte  ska man väl lämna vårt vackra land i syrenernas tid, och så här vackert blommar de just nu utanför mitt fönster. Jag behövde bara öppna det och ta bilden inifrån.

Egentligen inte, men till nästa lördag hinner de kanske blomma över…
Hur eller hur, då ska jag i alla fall vara på väg mot Marbella i södra Spanien då.

Det är nästan alltid så i vår familj, att när en får  resfeber, så drabbas genast flera, så vi är många i sällskap. Det är Ruben, 4 år, och hans syster Isabelle 1 år, det är deras mamma och pappa och deras farmor och mormor och morfar och kanske ett par till.  Och så jag, som är gammelfarmor. Men Ruben är snäll, han har bestämt att jag heter Bea. Det är bra, tycker jag, för då hörs det inte hur väldigt gammal jag är.

Vi ska bo i ett stort hus utan allt hotellkrångel, för flera tycker om att handla i små butiker och kan laga god mat. Hur mycket det ska turistas vet jag inte, och själv har jag faktiskt varit i de här trakterna förut och är inte så nyfiken. Men varma grillkvällar är inte att förakta och jag gläder mig nog mest åt att plaska med ungarna i poolen. Ruben tror inte riktigt på att jag kan simma, och det är klart – dyker ner i vattnet gör jag inte numera.
För mellanåldrarna är väl det allra bästa om de kan glömma jobbet och datorerna därhemma några dagar. Och att det finns golfbanor i närheten har jag aldrig tvivlat på.

Det är konstigt egentligen. För flera år sedan började jag tro att min restid var över. Nu börjar jag förstå att  min resfeber kan liknas vid mina ålderskrämpor.  Det finns inga mediciner, det finns ingen bot för dem.

Med väskan packad och i tryggt sällskap med familjen                     
och med min rullator
kommer jag att vara flygfärdig lördagen den 1 juni.
Och så lyckligt har det slumpat sig
så att det är på min 91-årsdag.

Nu hoppas jag bara att mina penséer fortfarande blommar
när jag kommer hem igen, för syrenerna har säkert vissnat.