Rulltrappor klarar jag inte längre och jag var på väg till hissen, som skulle ta mig en trappa ner från gatuplanet.

Precis framför hissen stod ett tiotal killar, 12 till 15 år kanske. De stod tätt. De var högljudda. De tjafsade och bråkade med varandra. Några som passerade såg irriterade ut, och jag tänkte väl också några sekunder, innan jag bad dem släppa fram mig till hissen.Tjafset fortsatte,  det verkade inte ens som de såg mig och min rollator, men de släppte ändå fram mig.

Då krånglade hissen. Jag tryckte på knappen och det lyste grönt, men ingen hiss kom. Jag tryckte flera gånger utan resultat.

Nåja, mitt ärende var inte så viktigt, så det fick väl vara till en annan gång, så jag banade mig väg tillbaka genom den livliga skaran.  Men när jag hade gått några meter ropade en av dem efter mig: “Du, Tanten med rullatorn, nu funkar hissen! 

För tredje gången delade gänget på sig och släppte fram mig till hissen, och en av killarna såg till att inte dörrarna stängdes förrän jag var på plats. Och innan jag hann trycka på nedknappen sa han: “Du, jag står kvar här. Stannar den halvvägs, så larmar vi nån vakt.”  

Och jag åkte en trappa ner utan bekymmer, tryggt vaktad av en hop högljudda ynglingar.

Så det är inte bara bus, även om de kan verka lite busiga.