Åren går, nyfikenheten tycks inte minska men problemen med närminnet ökar för varje dag. Det vållar mig stora bekymmer.

Jag skrev ju nyligen en blogg om minnesluckor, men då var jag ute i poesins värld, nu handlar det mera om det mer prosaiska livet, och då är det utan tvekan nyfikenheten som är det största problemet.

Nu är det inte så att jag står i köksfönstret och spanar på vad grannarna har för sig, det rör mig faktiskt inte i ryggen. Och i mitt yrkesliv och i min ständiga reslust har nyfikenheten varit enbart positiv. Jag hade gjort många intervjuer och reportage innan jag ens visste vad små behändiga inspelningsapparater var. Stenografera lärde jag mig aldrig, istället blev det en slarvig snabbskrift. Och så skrev jag minneslappar. Minneslappar har ständigt kantat mitt liv och gör det fortfarande.

Och på  på resor… Om ni bara visste hur mycket man kan få uppleva, om man är mest nyfiken på små kringelkrokiga vägar till okända miljöer.

Tack och lov behöver man inget närminne för att minnas det trevliga eller pinsamma som hände  för länge sen. Det sorterar under begreppet nostalgi, och kan bli till större plåga för nära och kära som hört samma sak alltför många gånger.

En annan form av nyfikenhet är att jag gillar att smyglyssna på samtal mellan helt främmande personer. Ja, jag vet, det låter inte så väluppfostrat kanske.  Men så är det. Då är jag inte i behov av något närminne, för där griper fantasin oftast in och bygger upp en fiktiv bild omkring dem, som kan vara till stor nytta när man till exempel ”skriver sagor”.

En yrkesskada med andra ord.

Mest saknar jag nog mitt dåliga närminne när jag läser dagens morgontidning, och jag läser den verkligen noga. Jag läser ledare och artiklar om politik och ekonomi. Nåja skummar är kanske ett bättre ord, och alltför ofta begriper jag inte ett smack av det. Men jag läser det. Det liknar nästan en mani.

Vetenskap och forskning är alltid intressant även när det också kan vara svårt att förstå. Och Karin Bojs artiklar i DN försummar jag aldrig. Hon skriver alltid så att Nyfikenheten vaknar.

Alexandra Pascalidou, som jag hörde i ett TV-program med Sommarpratarna nyligen, sade precis hur det kan kännas: Det är hopplöst när man blir intresserad av något som man inte fattar”, ungefär så sa hon. Det var när  professorn i nanoteknologi, Maria Strömme, pratade om den forskning som pågår och vilka märkliga framgångar det leder till. Jag hörde hennes Sommarprogram förra året, och jag blev helt fascinerad både av henne och av ämnet redan då.

Det kanske vore något att skriva om, tänkte jag.  Och jag läste om henne och jag lyssnade på henne och jag rådfrågade Google. Jag skrev ner idéer och citat i anteckningsböcker och på lappar.

Men Nanovetenskap är svårt. Det handlar om att känna till och förstå alla de beståndsdelar som bygger upp universum, läste jag. Så jag förstod långt innan Närminnet ryckte ut och jag glömde var jag hade lagt mina lappar med citat, att det inte var något lämpligt ämne för en  sista-klassare i livets skola.

Men allt som Nyfikenheten ledde in mig på i detta svåra ämne, kommer i alla fall inte Närminnet att kunna ta ifrån mig.

Nanoteknologin kommer att vara revolutionerande när det gäller behandlingen av svåra sjukdomar, och om några få årtionden till kommer vår tid nu att kännas som stenåldern, enligt professor Strömme. En förtröstansfull framtidstro, som vi så väl behöver när alla medier fylls av rapporter om all världens elände.

Någon intressant artikel om ämnet kommer alltså inte jag att försöka skriva. Men tänk om ni, Ove Andersson eller Klas Göransson, mina högt värderade skrivarkamrater, nappade på min idé. Det är den värd! Och era kunskaper och förutsättningar att bättre förstå  ämnet, de är med all säkerhet större än mina. Eller varför inte Jan Oby, som nyligen väckte min nyfikenheten på boken Den sociala hjärnan av Katarina Gospic och som han recenserade under den slående rubriken När gav du din granne en örfil sist?

Jag saknar alltså inte läsning – jag har en ny bok att fundera över och tidningen finns där varje morgon på min läsplatta. Och jag letar vidare efter alla mina lappar med citat och uppslag till andra artiklar och bloggar, medan Nyfikenheten och Närminnet fortsätter sin kamp.