Koderna blir fler och fler. För att öppna porten, för att få pengar ur bankomaten, för att komma in i sin egen dator,  för att nämna de vanligaste och enklaste, de med fyra siffror. Ibland måste man söka sig fram på vägar som kräver att man blandar flera siffror med små och stora bokstäver och i en stor 00rdning.

Fyra siffror klarar mitt minne fortfarande för det mesta, och misslyckas det så sitter ordningen ibland på något märkligt sätt i fingrarna. Man blundar och knappar in t.ex. portkoden och – helt otroligt – det händer att det blir rätt.

Ett annat minnesproblem – och kanske det vanligaste – är namn. Pelles syster… vad heter hon nu igen… det är ju inte klokt, vi har ju känt varandra sen vi gick i skolan… Har du läst sista boken av… av…neej, det är som bortblåst…
Åldern, säger många, men jag tvivlar. I så fall börjar ålderdomen tidigt.

Jag, gamla människan, åkte en gång bil tillsammans med min svärson, tjugofem år yngre,i säkert tre timmar. Vi  var båda intresserade av en nyutkommen bok, som väckt stor uppmärksamhet. Vi visste båda det mesta om författaren, en känd professor. Ungefärlig ålder. Utbildning. Bostadsort och andra ganska ovidkommande saker. Men namnet?

Vad hette människan som vi var så intresserade av? Trots lovvärda försök att aktivera hjärnvindlingarna kom inte någon av oss ihåg namnet.  Men några timmar senare, på den födelsedagsfest vi var på och när det sjöngs och glammades som bäst , kom jag plötsligt på det. Det var ju Bodil Jönsson och hennes tankar om fjärde åldern, den ålder där man påstås glömma det mesta. Men ingen var ju intresserad av det då, mitt i det glada kalaset.

En annan form av dåligt minne – att tappa bort de mest självklara ord och begrepp ur sitt sammanhang, det tror jag däremot ökar med stigande ålder. “Igår mötte jag Anna på… på.. “Plötsligt har jag glömt namnet på gatan jag går på varje dag.  Syster på Vårdcentralen småpratar vänligt när hon kollar mitt blodtryck och frågar hur många barn jag har och efter några sekunders betänketid svarar jag åtta. Hon ser lite imponerad ut över min barnrikedom tills jag generat inser att det var barnbarnsbarnen  jag tänkte på. Mina barn, som förstås är vuxna nu, är inte fler än tre.

Mitt blodtryck var helt i sin ordning och jag kan faktiskt mitt personnummer.

Men nu har jag börjat fundera lite… När jag skriver en blogg som nu eller en artikel av något slag,  så är det naturligtvis mycket man funderar över, och man väger ord mot ord. Men den där irriterade och fåniga glömskan av vardagligheter den tycks vara alldeles borta.
För det kan väl ändå inte vara så, att precis som med en bortglömd portkod, så har hjärnan, efter ett långt liv med otaliga timmar vid skrivmaskin och numera dator, flyttat ner en massa självklarheter i fingrarna och låter texten flyta på.

Man kan ju alltid undra. Och hoppas.