Jag gick efter en tydligt stressad mamma med barnvagn på stan idag. Bredvid vagnen traskade hennes flickebarn, knappt två år gissar jag. Hon rultade, hon tultade, hon trillade och det var en massa spännande saker som hon måste stanna och titta på. Och ingen vuxen kan förstå hur viktigt det kan vara att plocka upp ett kastat kassakvitto, vrida och vända på det och helst smaka på det.
Avsmakningen hann mamman hindra, och sedan försökte hon locka  med en banan, med saft, med tjat. Men icke! Flickan var helt inställd på att gå själv, och protesterade vilt och högljutt när mamman tröttnade och bestämt lyfte upp henne i vagnen igen.

Kan själv! Det är nog bland de första ord våra små lär sig säga, och det är viktiga och bra ord, som gör att de utvecklas och lär sig nya färdigheter, men också ord som kan vara nog så tålamodsprövande för omgivningen, det ska väl erkännas.

I vuxen ålder är det förstås också både klokt och nödvändigt att man kan själv för att klara det mesta som vardagen kräver av oss.

Som gammal kan det bli ett rent elände om man behåller tron på att man kan allting själv. För det kan man inte! De dyker upp så sakteliga alla de små förtretligheterna som gör att  de enklaste saker blir problem. Och de förökar sig och snabbt, när åren går. Man kan inte allt själv längre, och då får man lära sig två nya ord: Hjälp mig.
Men att be om hjälp, det känns ofta svårt.
Och att ta emot hjälp är inte heller så lätt alla gånger.

Fast, förstås, man ska nog inte sluta med alla sina “kan själv” för fort .
Man måste nog pröva sina “kan”några gånger, även om det tar emot, så man inte ger upp för fort.

Ibland känns det som det skulle behövas en skola, där man fick lära sig konsten att vara gammal.