Jag känner mig så stolt och glad över Fjärde Åldern. Nya skribenter dyker upp och vill medverka på sidan. Vi får ofta bevis på att vi är lästa i olika delar av landet.
    Ändå är jag inte riktigt nöjd. Jag skulle så gärna vilja se lite mera av “det lilla”, läsa mera om våra upplevelser av det “vanliga” och det “enkla”.

Vi skriver alla och så gärna om de stora upplevelserna, om resorna som förde oss till främmande kulturer, om böckerna som leder oss in på djupa tankar och om det,  som lite orättvist ibland kallas “finkultur”.
  Och det är bra att vi gör det! Det vidgar våra vyer och ger många livsgnistor i det aktiva åldrande vi så gärna vill leva i.
 Men lika ofta kan “det lilla” ge lika stor läsglädje, uppmuntran och kunskap.

För visst är det fint att få följa Klas när han flanerar mellan scilla och krokus och förundras över slingrande snokar i vårsolen på kyrkomuren, när Ulla berättar och Olle fotar om att Stadshusbron i Stockholm ska få en ny klaff och när Inger väcker våra minnen av Thory Bernhards “Vildandens sång” och av Bertil Boo som sjöng “Violer till mor”, så våra hjärtan smälte.
Intressant är det också när till exempel gästskribenterna Roland Ekman skildrar tragedin kring Sandöbron i Ångermanland, som rasade 1939, när vi får följa Britt Uhlin till Filipstad och träffa Nils Ferlin, och när Anne-Marie Östman låter oss möta sin barndoms bokmärkesängel på den blå himlen i  sitt norrländska paradis.

Åke Broberg gör en så fin betraktelse under rubriken “En vandring i det blå – eller rentav två”, som beskriver precis vad jag menar. Där har naturen och konsten lika stor betydelse och ger lika fina upplevelser, när han vandrar mellan blåsippstuvorna i Sätraskogen och filosoferar kring bilderna på Waldemarsudde och Thilska Galleriet.

Kalla mig gärna tjatig, men jag vill betona det om och om igen: Vi behöver också “det lilla” bland våra texter.

Den djupsinniga boken kanske inte alltid är den rätta, när de oroliga tankarna kommer om natten. Kanske somnar vi lättare till en deckare eller till en novell i en veckotidning. Och kanske ger det vackrare drömmar om du somnar till minnet av en glad båttur till Visingsö än till tanken på besöket i Roms katakomber.

Och du som läser det här och kanske hindras av krämpor eller dålig rörlighet för att kunna fotvandra i Alperna eller åka på safari i Afrika eller vad du nu inspireras mest av när du läser vårens alla reseannonser, du har kanske  varit med på en lyckad busstur till Skagen eller till Nordkalotten eller gjort oväntade upptäckter i våra grannländer någon gång.
    Skriv då och berätta för Fjärde Åldern om det, och det behöver inte vara några “skrivandets mästerverk”. Det rakt och enkelt sagda är ofta det som går rakt in i hjärtat.

Vilket ger mig själv en nyttig påminnelse om att inte vara för mångordig, därför sätter jag nu punkt för idag.