Kvinna 94

knixar ryckigt

i nötta och knutiga trådar

ständigt påverkad av nya blänken,

en sprattelgumma

 som minns den varma klippan och

känner vattenklucket som helande balsam.

Till nästa ryck.

 

 

Skulle jag våga, det var frågan?  

 

Flygresan var lång och balsansen dålig, men längtan efter solen var att stor. Och efter mycket velande hit och dit så mötte jag Ön igen efter trettio (30) år. Den här gången tryggt stöttad av dotter och svärson och av min rullator.

Blommorna  mötte mig och värmen som gick rakt in i hjärtat. Vattenklucket fick jag försaka – men det har gått många år sedan jag sist simmade mot vågorna, så det har jag lärt mig att det hör till svunna tider.

Hotellet sträckte sig som en blomstergirlang efter bergsväggen och de sex trappstegen vid entrén fick bli mitt träningsläger. 6 x 10 blir sextio, varje dag. Nu skulle säkert Andrea på Rehab därhemma bli nöjd med mig när jag kom hem igen. Och havet, långt därnere, bjöd mig på all skönhet jag behövde när jag efteråt belönade min flit med solgul och svalkande apelsinsaft.

Svårare kändes det att återse den dalgång där vi den gången för trettio år sedan hade bott i “trädgårdsmästarstugan” mellan avokadoträden och bananplantagen. Där vi kilat över bergen till City i nästa dal för att köpa morgonfranskan i Norska bageriet. City fanns kvar,  lika stökigt som då. men bergen syntes inte mera, de var överbyggda av hotell, och hela vårt underbara strövområde den gången hade blivit en golfbana.

Men vid en vandring från vårt hotell på höjden och ner till hamnen var tankarna på dåtiden borta och den friterade bläckfisken smakade som alltid ljuvligt vid bordet i vimlet på kajen.

När jag på flygresan hem summerade min resa, var jag tacksam för att jag vågat att ännu en gång vågat lämna min trygga tillvaro härhemma. Men är man “kvinna 94” så är man… Snabbt blev jag påmind om tillvarons knutiga  trådar. En hosta med diverse biverkningar har snabbt raderat ut all min ork…

Jag bläddrar förstrött genom mina foton och försöker ta mig an verkligheten igen, och igår tog jag en första korta promenad på fjorton dagar och på vintriga gator.  Och när fotona från dagarna i solen rullar fram, så känner jag i alla fall att den reslusta, som har följt mig genom hela livet, den kan ingen hosta i världen ta bort.

Men möjligen får jag väl nöja mig med att i framtiden resa i fantasin …