I ett klipp, som legat länge bland mina papper  står det, att nästan var fjärde som är över 85 år är deppig, och att depressionen bland äldre är ett allvarligt folkhälsoproblem.
   Det låter så orimligt sorgligt, rentav deprimerande, och jag har funderat mycket över det där klippet den här veckan.  
   Om man är ledsen, är man då också deprimerad? 
   Förra veckoslutet hamnade jag själv i något som jag måste kalla en känslostorm.
  Jag var så oerhört glad för vad som hände omkring mig, och jag var på samma gång djupt oroad och bedrövad över människor som står mig mycket nära. 
   Det var lycka och sorg på samma gång, och det var oerhört svårt att hantera.
   Men att vara deprimerad… Är  det ändå inte när man tappar greppet om sig själv och om tillvaron, när man inte vill eller orkar vara med “i leken” längre? Och så illa var det ändå inte. 
   Ledsen eller deprimerad? Är det kanske två begrepp som det är viktigt att man håller isär? 
   Kanske måste vi ibland ge oss själva rätten att vara mycket ledsna för att inte bli deprimerade?