Min papperstidning i söndags hade fyra helsidor med familjenyheter. De gav många bilder av verkligheten från födelse till död.

Där fanns två födelseannonser. Fyra bröllopsbilder. Ett personporträtt. Fem minnesrunor till nyligen döda. En dikt. Femtiosju dödsannonser.
En ganska vemodig fördelning onekligen.

Personporträttet gav en mycket positivt bild av en dam i min egen ålder och jag blev glad när jag läste om henne. Våra liv har väl inte precis löpt i samma fåror, men några saker har vi i alla fall gemensamt.
Vi tog båda körkort i unga år, och det var inte så vanligt i vår generation. Vi har båda rattat många mil på de europeiska vägarna både med och utan våra familjer. Men där slutar jämförelsen med bilåkandet.
Hon  blev årets motorkvinna 1957, då körde jag mera prosaiskt men med glädje  på grusvägar i Ockelbo och Orsa mest. Så skicklig som hon var jag inte, men jag kunde i alla fall både fickparkera, byta däck och vända med släpvagn.
Hon kör – om jag förstår texten rätt – fortfarande bil,  jag slutade när jag lämnade glesbygden och flyttade till storstaden.
Vi har båda barn, barnbarn och barnbarnsbarn, vi gifte oss samma årtal, men hon har sin man kvar att leva med och de firar järnbröllop om fyra år.
“Järn är mera hållbart än guld och vi har fortfarande roligt tillsammans
“, säger hon.
Då blir jag tårögd.

Minnesrunorna berör tre män som klättrat framgångrikt i yrkeslivet, en man som också har idrottsmeriter och  två konstnärer. Det är vackra, ofta högtidliga och uppskattande ord, bara konstnären tillåts vara en smula “odogmatisk och okynnig”, trots att han också är känd och erkänd. Och varför inte. Även om inte de vackra orden och erkänslan når de berörda i dessa sammanhang, så ger de säkert lisa i sorgen för många efterkommande.
Kvinnor är med som sörjande, sällan ser man deras minnesrunor.

Nyfödda  barn, bilder av och lycka över dem, gläder alltid mitt gamla hjärta och ger varma minnen av egna små i flera generationer. Jag önskar bilderna här vore flera!

Lyckliga brudpar. Ett par har gift sig i fjärran land, ett i Rådhuset, ett på ett slott med gäster från jordens alla hörn, och ett enda i kyrkan.
Inga brudkronor men alltid blommor. Ibland kan man se brudpar som kysser varandra på fotot, men inte på den här familjesidan. Jag tycker oftast att det speglar lyckan bra, men det skulle ha sett ut det, på min “brudtid”! Då kysstes man inte heller i kyrkan.
Den fjärde bilden från kyrkbröllopet  liknar väl mest mitt eget bröllop , men brudnäbbarna är parets egna söta barn, och det skulle varit helt omöjligt på “min tid”. Då var det tveksamt nog med vit klänning när ett nytt litet liv var på väg, även om ingen kunde se det.
En enda borgerlig vigsel har jag bevittnat och den var minsann lika högtidlig och vacker och fylld av glädje som en kyrkvigsel, och den bruden putade  stolt med sin runda mage, och ingen såg något märkligt med det.
Ja, så skiftande är bröllopsbilderna på den här tidningssidan och så har de skiftat under mitt eget långa liv.

Dödsannonserna, men det är väl för sorgligt att prata om dem, tycker du kanske.
Ja, naturligtvis döljer sig oändligt mycken sorg,  ibland tragedi, bland de femtiosju bara i denna tidning. Men ändå, jag är helt säker på att de allra flesta brukar läsa dem.
Om jag går till mig själv så läser jag många av dem. Ögonen skannar av, utan att man fattar hur det går till, det egna årtiondet. Men känslorna då rör mindre det slutgiltiga än oron för dagarna innan. Svårare är det att se barnens och deras familjers årtal, och när det gäller ett litet barn, då vill man bara gråta.

Bland dödsannonsernas symboler finns sju kors bland de femtiosju i denna tidning.  Kanske ser vi här en av förklaringarna  till det låga intresset för söndagens kyrkoval.
Många solar dalar , många båtar seglar och många fåglar flyger, en katt eller hund för den älskat sitt husdjur mycket, blommor för många, kanske för någon med gröna fingrar.

Och mitt i all denna symbolik och bland alla de dödas annonser, glimtar det ofta till av nästan evigt liv. Det är dessa svenska skalder som så ofta blir citerade. Pär Lagerkvist, Lars Forsell, Alf Henriksson för att nämna några. Snart glömda av många, men väl värda att leva vidare länge.

Ja, så kan tankarna vandra när man läser en tidnings familjesida , och jag slutar denna min blogg om liv och död med  att citera Alf Henriksson med några rader som alltid gäller.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.