Luckorna i minnet är besvärande.

Rubriken har jag lånat av Alf Henrikson, populärvetenskaplig författare och underfundig dagsversprofil. Han som var en mästare i att sätta fingret på verkligheten, är kanske glömd i minnet hos många, men i dödsannonserna dyker hans diktning ofta upp:

Ibland kanske tiden
sig hejdar ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.

Hur väl han kunde fånga luckorna i minnet, fast i mindre allvarligt sammanhang,  såg jag klart senast på nyårsafton när vi ägnade vår väntan på år 2016 med ett sällskapsspel med otaliga frågor av mycket varierande slag:

Så mycket man glömt när någon frågar
och så mycket man vet när ingen frågar
och så litet man glömt att man vet
och så mycket man vet att man glömt.  

BB Alf HenrikssonAlf Henrikson har aldrig funnits med bland de böcker jag tvingas sortera bort när årens  antal ökat och bostadsytan krympt. Men versen ovan hittade jag av en händelse i en bok, som verkligen hade gömt sig i någon av mina minnesluckor, trots att jag troligen ägt den sen utgivningsåret 1976. En enkel vit rimsamling som helt blygsamt stod bakom en rödsvart och ganska ny utgåva av Bruno K. Öijer. Ett omaka par, dessutom.

Men det finns minnesluckor som är värre än en bortglömd bok, även om det gäller en favoritförfattare.

Att jag glömt namnen på ordningen på de amerikanska presidenterna eller namnet på någon viktig minister i vårt eget land, bekymrar mig föga. Att mitt sifferminne, som faktiskt en gång var hyfsat, nu krympt till fyra siffror, är irriterande, men ändå uthärdligt, för jag klarar fortfarande de flesta koder. Att leta efter glasögonen och upptäcka att de sitter ordentligt på näsan är väl en närmast klassisk glömska.

Men den allra värsta glömskan är när man med hundraprocentig säkerhet vet svaret.

När man kanske läst något viktigt, som man vill berätta om, och i samma sekund man öppnar munnen, är det borta. Vad var det nu jag skulle berätta om?

Eller som nu, när jag är fullt upptagen med att skriva den här bloggen, men måste rulla tillbaka hela stycket på datorn, för att komma ihåg vilken rubrik jag hade satt på den för tio minuter sen.

Eller när någon frågar vänligt vid middagsbordet ”vad var det du ville ha?” och jag alldeles glömt att det heter ”servett”, det där prydligt vikta papperet,  som jag just då så väl behöver.

Tack och lov vet jag fortfarande att en assiett heter assiett och att de där tjocksulade sakerna jag måste sätta på mig när jag ska gå ut i blötvädret kallas skor. Min stora familjs alla för och efternamn har jag heller inte glömt, men alla barnbarnsbarnens radda av födelsedagar börjar kräva ordentliga anteckningar i den nya almanackan.

Men hur länge dröjer det tills de allra vardagligaste tingen börjar gömma sig i minnets alla luckor, undrar jag oroligt ibland.

Och nu, som en ursäkt för denna minneslitania och för den minneslucka som Alf Henriksons fina lilla bok med Björn Bergs kluriga teckningar till, slutar jag med ännu två citat, det första med titeln ”Pensionär”:

Man glömmer så mycket med åren,
data och fakta och så
men ett kan jag aldrig glömma:
mörkret när vi var små  –
fotogenlampans ljuskrets i köket,
fabrikspipans ton som var hes
och den drypande islandssillen
och Luthers katekes. 

Det andra citatet med titeln ”Nuets historia”:

Den ätande grisen äter i nuet, tidningsläsaren
som upprörs av gårdagens bombardemang, lever
redan i det förgångna.
Han  kan ägna en tanke åt morgondagen och
framtidens gärning
men nuet är evigt förlorat.