Olle skrev om ålderdomshem och ensamhet i en blogg för några dagar sedan.
    Där berättade han bland annat om att han som barn ofta var med en klasskamrat och lekte på traktens ålderdomshem.

    Hur är det idag dagens äldreboende? Hur många barn får följa med dit idag? Åldringar ska ju framför allt ha lugn och ro, eller…  

   Det är inte länge sedan jag pratade med en mormor i 70-årsåldern som berättade hur hon en dag var tvungen att ta med sitt femåriga barnbarn till sin åldriga och ganska senila mor på “hemmet”.  Pojken ville bara springa i korridorerna, och han var sur och gnällig när han måste sitta kvar på hennes rum. “Och det var så sorgligt att han skulle behöva se och höra hur knasig mamma blivit.  Och hon måste ju ha lugn och ro omkring sig” sa hon. 
 
Men är verkligen “lugn och ro” alltid så viktigt för oss i fjärde åldern? 

Mitt minne söker sig långt tillbaka i tiden när min mamma bodde på Hammargården, ett litet ålderdomshem i Loftahammar i Västerviks kommun. 
   På somrarna var mina barnbarn i femsexårsåldern ofta med mig dit, och inte satt de långa stunder stilla på en stol i gammelmormor rum och hade tråkigt. De sprang omkring och lärde snart känna flera av de andra, och när jag kom ensam dit, var det alltid någon som frågade om inte småflickorna var med.
   Och mamma tyckte inte alls om när jag kom ensam. 

  Jag har ju lyckan att bo i min egen lägenhet, men jag har fyra barnbarnsbarn som sällan sitter stilla och som alltid låter både mycket och högt. Men även om jag blir ordentligt trött efter några timmar i deras sällskap, så är det ändå alltid som en injektion av gläde och stimulans att träffa dem.

Alla orkar av olika skäl naturligtvis inte med kontakten med livliga barn. Andra gillar helt enkelt inte bråkiga ungar, och då får man acceptera det.

Men kanske är det många fler som av missriktad omsorg och krav på “lugn och ro” går miste om kontakten mellan generationerna.

Visst är det sorgligt om det är så!