“Lyft blicken” är rubriken på en insändare i tidning där en fågelskådare också lyfter kameran mot en blå himmel fylld av flyttfåglar. Jag lyfter lydigt blicken men ser bara två skator som slåss bland buskarna i parken. …lyft blicken… jojo, det är lätt att säga… Jag slänger tidningen.

Allting känns bedrövligt. Kroppen värker värre än vanligt och när jag skulle vara alltför duktig och tömma en alltför tung tidningspåse i soprummet “lyckas” jag knäcka ett revben. Jag knaprar Alvedon och längtar efter någon att gnälla tillsammans med. Ute är det grått och trist. Datorn krånglar med märkliga kommandon, innan den äntligen startar. När jag låter blicken svepa över skrivbordet ser jag en faslig röra. Ingen skrivlusta, ingen idé, ingen inspiration.

Jag stänger datorn, går till min läsvrå, tar upp tidningen igen och försöker lösa dagens sudoku. Inte ens det enklaste lyckas jag med.

Jag känner mig trött och småsnuvig, men inte ens en pappersnäsduk finns i närheten.

Mobilen ringer och det är en människa som hurtigt vill att jag ska prenumerera på någon veckotidning som jag aldrig hört talas om förut. Synd att det inte finns någon lur att slänga på.

Barnbarnsbarn nr 2 och 8

Barnbarnsbarn nr 2 och 8

Jag suckar och skäms för att jag tycker så synd om mig själv, för det har hänt så mycket som är bra och roligt de senaste dagarna. Min son har  genomgått en svår operation med lyckat resultat. Min dotterdotter har fått sin tredje son, Anton.  Mitt åttonde barnbarnsbarn – vad livet är märkligt ändå.

Tyvärr är de långt borta, stora storebror Marcus, som redan går i skolan, lilla storebror Rasmus, som fyller två år i dagarna, och än har jag inte sett det nya lilla underverket.

Bianca av Norrköping

Bianca av Norrköping

För att muntra upp mig fyller jag kaffebryggaren. Utanför köksfönstret dignar det stora körsbärsträdet av knoppar färdiga att slå ut och bilda en rosa ridå som ett löfte om den sommar som snart ska komma.

Då får jag säkert se dem alla, och då är jag lovad en båtresa med motorseglaren Bianca av Norrköping, som säkert ger min son tålamod och sysselsättning under konvalescenstiden.

Äntligen kan jag lyfta blicken!