Vi nämnde honom i förbigående,”Mannen med de många västarna”, som också var rubriken på det program, där Inger och jag talade om vår släktforskning i radioserien Rosen här i Mitt Nu.

Idag har jag hittat det  papper, som jag trodde gått förlorat och som jag beklagade mig över i min förra blogg.
Det är en boupptäckning i original från den mannens död år 1825.
Nu kan jag berätta mera om honom, men många frågor är fortfarande obesvarade.

Han hette Petter Lindgren och han var min farfars farfar.

Jag hade funderat mycket över honom  redan innan vi började vår släktforskning på 1980-talet och tydligen väckte han också mina barnbarns fantasi och intresse, det ser man av den bild som tonåriga Anette gjorde av  honom då.


Men vem var han då och varifrån kom han?

Vid vår släktforskning hittade vi honom i dåligt bevarade kyrkböcker i Hannäs socken i Kalmar län där han föddes 1779. Men sedan försvann han för oss tills han kom till Horsö i nuvarande Västerviks kommun och gifte sig med änkan Maria Andersdotter och de fick sonen Anders Magnus. År 1825, när sonen var tre år, dog han.

Petter Lindgren? Det var namnet som först väckte mitt intresse.
När jag var barn talades det mycket om att släkten inte ville heta Lindgren, för det var ett “tattarnamn”. Sedan hittade jag bland gårdspapperen i Ytterby på Stora Askö hans bouppteckning och auktionsprotokoll i original, och enligt dessa papper var han:

En fiskare förstås, för han hade en fjärdedel i en strömmingsnot och en tredjedel i en båt med segel och mast. Dessutom egna båtar och flundregarn och abborrnotsträng och många andra fiskeredskap.

En bonde, som ägde en vagn med hövagns botten, en tredjedel uti en harv och en lädersele.

En snobb, som kunde stroppa omkring på Horsö i grå frack med gulgrå böxer och som hade tretton västar och flera par handskar att välja mellan.  Föga lämpliga kläder för en fiskare och småbonde, kan det tyckas. Så vad ska man tro…

En spelare? Ja, kanske. Han lämnade nämligen efter sig många småskulder.

En begåvad karl? Troligen. Kanske kunde han “tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin“. I varje fall tycks han ha umgåtts med både kammartjänare och krigskommissarier och betjänter och smeder och drängar ganska så vida omkring. Och deras förtroende hade han väl, annars skulle de väl inte lånat honom pengar.

Maria Andersdotter, hans hustru, och hans son Anders Magnus, som var tre år när han blev faderlös – hur levde han sitt liv med dem? 
Bara en dryg månad efter Petter Lindgrens bortgång fick hon se deras gemensamma egendom klubbas bort på auktion.
Var det i nåder som två rödvipsdyner och kuddar och madrasser aftogs till änkans säng?

Men vem var han egentligen, Petter Lindgren?
En vandrare, helt visst. Kanske en “tattare”, kanske en rom eller kanske en  man av “bättre folk”, som gått vilse på livets avvägar.

Detektivromaner kan man undvara, när man börjar dra i sina rottrådar!