I fredags åkte jag, gamla människan, tåg rakt in i sagovärlden.

Ruben, tre och ett halvt år, varnade mig före avresan: ”Draken är rysligt arg och råttan är väldigt stor”, sa han. Men han satt tätt intill mig och höll mig i handen ibland, så jag kände mig trygg.

Min rollator såg mycket främmande ut bland alla barnvagnarna när vi kom till Junibacken på Djurgården i Stockholm. Vi kom till ett sagoparadis, det tar jag inte tillbaka en bokstav på. Och alla ni i fjärde åldern, som är i eller passerar Stockholm: Tag en unge med er och skynda dit.

Jag var där tillsammans med barnbarnsbarnen Ruben och Isabelle och deras mamma. Fast Isabelle, som bara är fyra veckor, lät sig inte ryckas med i sagostämningen. Hon sov gott hela tiden i ”påsen” på sin mammas mage och lät sig inte störas av det allt annat än tystlåtna sällskapet omkring sig. Vi var på plats redan samma minut som Junibacken öppnade, och det tror jag var klokt, för det hade inte hunnit bli för trångt.

Ruben fick i alla fall ett armband med namn och telefonnummer, så vi inte skulle tappa bort honom, medan han provade alla klätter-ställningar och utforskade alla vrår, men vi märkte att han hela tiden hade ögonkoll på oss, och det kändes bra.

Största delen av publiken var förskolebarn, i sällskap med vuxna förstås, och hela anläggningen kan väl liknas vid en väldig lekstuga.

Men genom denna rullar alltså ett tåg, och jag är alldeles säker på att de som konstruerat banan och skapat miljöerna omkring den, de hade säkert alla barnasinnet kvar.

Visst var draken och råttan arga och stora, men de var ändå pyttesmå detaljer i det hela. För det fina var hur vi fördes fram genom Astrid Lindgrens sagovärld, guidade av hennes egen vänligt mjuka röst. Ibland till och med flög vi med tåget, ja, det är sant, tillsammans med Karlsson på taket, över kalaset när Emil hissade upp sin lillasyster i flaggstången, in i Ronjas Rövardotters mörka skog och sedan ut över den blommande körsbärsdalen.

Ruben, som annars alltid har så mycket spring i benen, satt alldeles tyst och stilla hela tiden, lika tagen som vi vuxna.

Nej, nu ska jag inte berätta mera…
Har du möjlighet, så gör som jag sa i början av bloggen: Tag en unge med dig och åk dit! Och tillåt dig själv att föras tillbaka till dina egna unga årsringar.
Tillåt dig vara lite barnslig!

    Visst var ljudnivån en smula hög och livligheten lite påfrestande mot min vanliga vardag, men tågresan genom sagovärlden den gör jag gärna om.

Ruben har lovat att göra mig sällskap då också. Det känns tryggt!