Numera köper jag sällan böcker, utrymmet för dom börjar bli begränsat, men i lördags köpte jag i alla fall en ny lyriksamling.
I somras fick jag en fantastisk bok i present.
I söndags hade jag en riktig läsdag när dessa båda böcker var “huvudpersonerna”.

Presentboken har sedan sommaren fått många instuckna bokmärken, som visar vägen till stycken som jag ofta återvänder till. Då gäller det att ha den nära till hands för det är för det är en tung bok, som jag knappt orkar lyfta från bokhyllan till knäet, när jag vill ta del av alla de skatter i bilder och ord som finns i den.,

Det är konstnären Lars Lerins Naturlära

Inte minns jag mycket av folkskolans Naturlära på 1930-talet. I somras, när jag och en 6-åring dissekerade en blomma, blandade jag till och med ihop ståndare och pistiller.  Men jag är säker på att min skolbok inte heller har många likheter med Lerins Naturlära.

Lars Lerin är en konstnär som kämpat sig igenom mörka år till att bli en av Nordens främsta akvarellkonstnärer .
En ljusets mästare med ögon för hus och öron för människor”   har någon skrivit, slarvigt nog har jag inte antecknat vem. “Han vet inte alltid vad han gör men han har förmåga att lägga upp sitt hjärta” har hans guddotter Sara Broos sagt i sin film om honom.
Jag har målat mer än vanligt den senaste tiden utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt.  Bläddrar varsamt i mammas gamla herbarium… broderar med tunnaste penseln, prickar och mejslar fram skrevor, mossdottar och lavar, himmelsblänket i  hällkar och vasspyttar. Ett universum att inventera. Så skriver han själv.

Det är en upplevelse att följa honom i hans Naturlära och vandra mellan björkstammarna in i hans universum.

Mera om hans konst kan du läsa i Ingers blogg från de 27 sept. under rubriken “Min syster och jag på Sandgrund Lars Lerin”.

Bruno K. Öijer mötte jag några gånger på Författares Bokmaskin i början på 1970-talet och jag ska ärligt säga att jag då hade svårt att ta till mig hans diktning och hans tankar. Ändå har jag följt honom genom åren och då och då lånat hans samlingar på biblioteket.
Lyrik är nästan alltid omöjligt recensera, men när jag öppnade hans senaste utgåva i bokhandeln i lördags, fastnade min blick på en dikt som jag tycker är som skriven för den årstid som väntar oss. “Och Natten viskade Annabel Lee” heter samlingen och dikten har rubriken “Katedralen”.
Då köpte jag den flammande röda boken och nu får denna dikt bli avslutning på denna blogg om min goda läsdag:

varje höst
kommer regnen tillbaka
samma gråsvarta moln
skär sej mot tornen och svävar vidare
ibland hörs ljudet av en fågelvinge
mot ett av dom höga smala fönstren
ibland rullar ett mynt över stengolvet
ibland gnisslar ett gångjärn
och vi hjälps åt
ingen motas bort
ingen hålls utanför
vi är alla murbruk
tegelstenar
i Vår Katedral av Ensamhet.